»Jag varnar dig för detta gille», återtog Torhall spåman, »ej därför, att jag är rädd om mitt eget lif. Nej, ännu större och underligare tidender förestå, dem jag ej denna gång vill yppa.»
»Då skall häller icke gästabudet göras om intet», förklarade han.
»Jag har intet mera att invända», slöt Torhall, »ty det, som är förut bestämdt, skall tima.»
Höstgillet hölls den fjortonde dagen i oktober månad, men endast få gäster infunno sig, ty vädret var hvasst och farligt att färdas i.
När man om aftonen satt sig till bords, sade Torhall spåman:
»Nu vill jag bedja eder alla härinne, att I följen detta mitt råd: ingen enda träde i stundande natt utom dörren! Ty eljes kan mycket ondt följa; och hvad varsel här än kan komma att visa sig, gifve ingen akt därpå!»
Värden Sido-Hall bad alla därinne lystra den talandes ord, »ty de pläga gömma sanning», sade han, »och är det bäst att icke utsätta sig för farlighet, när man därtill icke är tvungen.»
Sonen Tidrande gick omkring och såg till gästerna, stilla och anspråkslös. Då de bröto upp till hvila, anvisade han enhvar hans sängrum.
Själf satte han sig på bänken närmast dörren.
Då de flästa gästerna insomnat, bad någon där utanför, att man måtte öppna dörren; men ingen låtsade, som om han hörde det.