Man gick ut; det var frostväder och månsken. Tidrande såg man ligga sårad på marken.
Han blef inburen, och han förtalde allt, som det skett.
Nästa morgon dog han i gryningen och blef lagd i hög på hedniskt sätt.
Sedan lät Sido-Hall spörja rundt om i bygderna efter, hvad folk man sett färdas ute den natten, men ingen hade något besked att lämna, och ingen kunde häller tänka sig, att Tidrande haft ovänner.
Då frågade Hall sin vän spåmannen, huru det hängde samman med denna underliga händelse; och han svarade:
»Det vet jag icke; men jag gissar, att dessa kvinnor ej varit annat än era frändefylgjor. Mig anar äfven, att här varder trosskifte i landet, och att hit kommer en bättre tro. Dessa eder släkts diser, de svarta, som följt den gamla tron, torde hafva vetat af det stundande skiftet och att I, fränder, kommen att öfvergifva dem. De hafva icke varit tillfreds med att dessförinnan lämna eder helt och hållet obeskattade, och för den skull hafva de tagit den ädle Tidrande ifrån eder. De bättre diserna, de hvita, hafva däremot velat hjälpa honom, men de hafva ej förmått det. Nu skolen I, fränder, dock sluta eder till dessa ljusa diser, som hafva den nya okända tron!»
Och Tidrandes död gick hans fader så djupt till sinnes, att denne ej längre trifdes på sin gård Hof utan flyttade därifrån. —
Äljes var det naturligtvis frändefylgjans uppgift att skydda släkten och dess enskilda medlemmar.
Då höfdingen Torsten Ingemundsson skaffat trollkvinnan Groa bostad nära sin egen gård, fick han af sin hustru höra ständiga förebråelser, för det han var förälskad i denna Groa, hvilken genom trolldom frammanat hans kärlek.
Så köpte trollpackan god malt och redde till ett stort gästabud, hvartill äfven höfdingen Torsten blef inbjuden; och han lofvade komma.