Från den stunden upphörde spökeriet på Frodå. Ingen gengångare syntes där mera.
Denna berättelse visar alltså de gamles uppfattning, att spökena kunde, liksom trollen, låta sig åtalas inför domstol och att de fullständigt bibehållit de lefvandes aktning för lagen. De vika platsen, emedan lagen fordrar det. Men de göra det ogärna, ty de trifvas vid elden. De äro alltså i hvarje afseende mänskliga.
Att gengångarnes fördrifvande medels »dörrdom» var en rent hednisk sed, framgår af sagans egna ord, att »hedendomen dittills blott föga aftagit, fastän man var döpt och kristen till namnet».
Också är det den hedniske höfdingen Snorre, som gifver detta råd, och prästen synes ej spela någon roll, förrän spökena fördrifvits.
Det är högst troligt, att vi här hafva ursprunget till de märkliga rättegångar, som man senare inom den kristna kyrkan förde mot åkerråttor, ollonborrar och dylika skadedjur.
Egendomligt är det äfven att se, hurusom det bildar sig hela skaror af gengångare, som hemsöka eller fördrifva de lefvande från deras boningar. De svaga människorna gå under och måste följa dem, medan de själfva, liksom i lifvet, fortfarande måste böja sig för de starka. För den unge, kraftige Kjartan skyggade varslena. —
Men det fanns spöken, som voro till sin natur vida värre än de hittills betraktade. Dessa voro värkligt onda väsen, hvilkas gengångarlif uteslutande gick ut på att anställa olyckor eller att sniket bevaka deras egna, i grafven förvarade skatter.
Sådana spöken voro antingen aflidna onda människor, som ej kunde finna ro i grafven utan kommo ständigt tillbaka för att vålla ny ofärd, eller voro de girigbukar, som tagit all sin rikedom med sig i grafven och där sutto och vakade öfver den, så att den ej fördes bort af de lefvande. Dessa kallades »högboar».