»Det är ingen heder», genmälte konung Tråen, »att bära vapen på den vapenlöse — må du hällre i brottning pröfva krafter med mig!»
I förtröstan på sin styrka kastade Romund svärdet, och när Tråen såg detta, flyttade han ned den fyllda kitteln, hvarur han ätit, och blåste förbittrad på elden.
Romund såg nu, att han bar en gullglänsande kofta; hans båda händer voro förtorkade, och naglarne voro böjda inåt mot fingerspetsarne.
»Stig ned från stolen, din arga skalk», utbrast åter Romund, »beröfvad allt ditt gods!»
Då sparkade kung Tråen undan kitteln och sprang ned emot Romund. Denne samlade all sin kraft, och så häftigt nappatag togo de, att grus och stenar hvirflade kring.
Efter en skiftande, hetsig brottning erkände Tråen sig till sist öfvervunnen, och Romund lyckades göra sig lös från honom och få tag i det bortkastade svärdet.
»Berätta mig nu», sade Romund, »huru många du med detta svärd besegrat i holmgång däruppe ofvan jord!»
»Hundratjugofyra», svarade högbon, »och aldrig fick jag själf en skråma. Med konung Sämund från Sverige täflade jag i idrotter, och hans mening var, att jag sent skulle varda öfvermannad.»
»Ja, du hafver länge», sade Romund, »vållat människor men, och det är en mycket god gärning att låta dig så fort som möjligt dö.»
Han högg hufvudet af konung Tråen och behandlade honom sedan, såsom plägseden var med dräpta gengångare. Han tillredde ett bål, hvarå han uppbrände liket.