Men då visselpipan ljuder och tåget går, ser jag, att det inte är någon ung dam utan en gammal fröken med hakbandshatt och ett ansikte, i vilket livet grävt ännu djupare fåror än i Johannes, fast orsakerna äro andra.
Tåget går alltså med den gamla kvinnan och hennes indignation.
Johannes står kvar på perrongen. Han ser slött på lokomotivets ånga som dröjer kvar och böljar några sekunder inom stationens hank och stör, och så styr han ut på landsvägen. Han ler för sig själv, ty han är lycklig. Han har inte hört ett ont ord, han är full och glad och fredlig och han glömmer, att arbetet börjar i morgon igen.
Johannes har arbetat sig fram till förstugubron. Där står hustrun och ser hur det är fatt. Men hon grälar inte som de flesta hustrur skulle göra i samma situation. Hon bara säger till ungarna: — Nu är far hemma och nu går ni ut, för nu ska far sova! Hon hjälper honom uppför trapporna och in i kammarn, räddar nattsäcken med dess liter. Johannes dråsar i fållbänken och slumrar in i ett nirvana som du och jag ha svårt att tänka oss. Ty vi ha ju nerver, säges det, medan Johannes bara har en nerv. Den ena ändan har han i huvudet, den andra sitter han på. Alltså en nerv som en kabel. Åtminstone låtsar han inte om, om den har förgreningar.
Johannes sover, och fridens änglar omsväva hans läger.
Nu till Johannes historia och orsakerna varför jag unnar honom hans lilla fylla. Johannes är statarpojke från början. Då han blev 22 år, gifte han sig med en läskamrat, som han funnit till äktenskap lämplig. De hade gått några år och hållit varandra i händerna och lyssnat till blodets sång som lät allt närmare — och under den farliga höbärgningstiden — ni förstår — ladorna, där syrsorna sjunga, de långa ljumma nätterna och styrkan som kom musklerna att svälla. Så var den saken klar — och varför skulle inte Johannes kunna gifta sig, han som kunde lyfta en räl på mitten och gå med en tunna råg uppför kvarntrappan sen han själv svängt den över nacken?
Nu kom de goda tiderna. Det blev kolkörning och skogsavverkning i stor skala nere i den fattiga socknen. Mastträden föllo först, så kom den medelstora skogen och sist pitpropsen i milliontals fot. Sågarna arbetade och de fattiga förtjänade pengar, men de rika förtjänade mera, ty de hade ju satt arbetet i gång.
I en isbelagd backe stjälpte Johannisas lass. Han kom under och bröt högra armen och hans lurviga ölänning, som han köpt för 90 kronor, blev så illa åtgången, att han måste sälja den till slaktarn för 45. Men inom 14 dar hade Johannes köpt en ny ölänning och gick med högra armen i band och lassade på med vänstra — och det var ändå stockar som voro 12 tum i lilländan. Pitpropsen var som tändstickor — och då han körde kol satt han framme på ryssen, svart som en morian och sjöng i svängarna, medan den nya ölänningen travade som på en kapplöpningsbana och isen stänkte om hans hovar.
Det var vackert att se hur kolkörartåget kom fram som en svart orm ur den vita skogen. Det ångade om de små hästarna och stybbdammet låg som en rök över och efter alltsammans. Fast det hör strängt taget inte hit.
Men så småningom blev det sämre med förtjänsten. Konkurrensen blev större. Körarna sålde sina hästar och började arbeta med lastning vid järnvägsstationen.