Kanske Johannes också har med sig en liten blå flaska och kan bjuda igen. Ty han har förtjänt sitt brännvin ärligare kanhända än herrgårdskuskarna.
På måndags morgonen blir det svårt att få honom i gång. Kanske Krestin rent av måste gnida hans armar och ben. Skulle han vila över en dag bleve han förstenad och socknens good-templare skulle säga: — Ännu ett offer för brännvinet! Men Johannes vilar inte. Och intet ont har han gjort. Johannes är en av de hederligaste människor jag känner.
Brev från en vän.
Leipzig den 3 maj 189*
Att slå upp en tysk bok är som att luta sig över ett vörtkar, och tyskarnas filosofi smakar av förnumstig folkskollärare, hur djupgående och gedigen den än må vara. Jag var på supé hos professor S. i går, ljuset, du vet, Germanias stolthet, och man kom in på Darwin och Hæckel och ledde sig från dem in på en värdesättning av varelsernas förmåga att känna lidande. Vi voro naturligtvis alla ense om nödvändigheten av vivisektion, men då man ville värdera människans kapacitet i fråga om att känna smärta med ett högre gradtal än till exempel en daggmasks, måste jag fram med min gamla teori, du minns. Höjden av smärta hos en daggmask är ju alltid höjden av smärta för honom och måste således ha samma värde som höjden av smärta hos en människa, då väl ingen kan frånkänna daggmasken självmedvetande.
De bästa tyskarna ha verkligen slutat med de där dumheterna om instinkt och förnuft, så att där mötte intet hinder, men de här gubbarna ville värdera människans förmåga av smärta till 100 och daggmaskens till 15 eller 10 eller så där omkring. Jag måste börja med paradoxer och förklarade, att en kålrots sensibilitet hade samma värde som en Werthers, om den också uppträdde på olika sätt. De frågade om det var Uppsalafilosofi och jag svarade:
— Ja, framtidens Uppsalas!
Emellertid kommo de i gräl, vilket var rätt nöjsamt att åhöra.