Luften blir allt tjockare och sorlet allt starkare. En röst börjar sjunga i ett hörn. Dess ägare sitter med armarna om liven på två unga skönheter. En tjock rem av saliv som skäggtömmen på en mal förenar hans mungipa med hans byxben. Rösten blir starkare. Nu komma flera röster till. Och som från en dionysisk kör stiger mot det nedrökta taket hymnen:
Kom ska vi gå
kom ska vi gå
kom ska vi gå te Raggarön!
Där får vi dricka brännvin å kask,
där få vi äta inlagder lax,
där så får vi dricka brännvin!
Båtbyggar Veman.
Båtbyggar Veman på Skötarön är en kärnpojke på 80 år, satt i växten och hjulbent, bred över axlarna och med armar som en orangutang. Under hans buskiga ögonbryn titta ett par stickande grå ögon längst in i dunklet och näsan springer fram, röd och hårig och dominerande, som om den ville ta sats för ett hopp. Näsroten ligger långt inne i huvudet, men så låg den inte från början, säger gubben Veman, ty en fura som fälldes träffade honom en gång i hans ungdom mitt ibland ögona med den vassa spetsen av en avbruten gren.