Pjäsen uppfördes, men endast en gång, ty det fingerade slagsmålet urartade till verkligt, och diverse skolan tillhöriga bord och stolar förvandlades till ved under tumultet.
Jag spelade munken, och mina tjut, då giftet (en flaska äppleöl) började verka i magen, voro så naturtrogna, att skolans vaktmästare kom upp och körde ut oss allesammans, anmälde oss för klassföreståndaren och var med ett ord nedrig, fast hans vedförråd fått en oväntad tillökning.
Inkomsten, som väl knappt översteg 2 kronor, förvandlades av de lysande författarna i tårtor och choklad på konditoriet.
Sen dess har jag aldrig skrivit något för teatern, fast det blivit allt modernare.
Emellertid! Jag tror att någon gammal kamrat äger manuskriptet. Det skulle verkligen glädja mig att se det uppfört på vår förnämsta scen av dess bästa krafter. Då lovar jag, att jag skall infinna mig, lika heligt som jag lovar att i annat fall aldrig gå på teatern mer i mitt liv.
Varför jag skrivit det här? Därför att jag nyss drömde, att jag var inkallad för klassföreståndaren att stå till svars dels för förstörda möbler och dels för en serie rysliga svordomar, som stört lugnet i korridorerna. Jag spelade nämligen också vålnaden.
Kvarnviken.
I natt kom den första snön. Märkvärdigt, att den varje år kan inge samma stämning — en blandning av högtidlighet och tröstlöshet. Den kyliga doften av jorden har trots sin friskhet något av detsamma som ett lik strålar ut, en mystisk kyla, kallare än man kunde vänta av animaliska ämnen, men det är väl de vissna bladen, det vissna gräset och den döda mossan som åstadkommer intrycket.
Så sent som klockan ett på middagen gick jag ut med min hustru. Jag tog bössan och hundarna bara för att lufta på dem, ty det är flera dagar sedan jag jagade sist. Jag tänkte: kanske stöter Kula något och man kan få en hare på benen.
Vi gingo de vackra stigarna genom havsskogen till Kvarnviken. Jag hade släppt hundarna vid Tomtaodlingarnas grönrågar, och vi hade knappt hunnit ned till Kvarnvikens tångströdda plage, förrän drevet var i full gång.