— Tack, tack — redaktören tycker naturligtvis att jag är en konstig herre — — —
— Ja, jag kan inte neka till det.
— Men redaktören förstår väl, att då man bor ensam som jag och inte har något att göra — — — man längtar efter sällskap — man är djärv nog som jag att göra intrång — — —
— För ingen del! Jag är också enstöring, så att jag förstår er utmärkt. Jag begär bara att få sitta här i fred, just i fred — — —
— Alltså stör jag! Jag skall genast — — —
— Nej, tvärtom, herr Emdow intresserar mig och är hjärtligt välkommen. Nå, ni fiskar väl här ute, ror och seglar?
— Ack nej, jag kan inte segla — — — men fiskar gör jag ju litet — — — man måste ju —
— Nå, berätta litet om kriget!
— Ack ja, kriget! Det är minsann intet nöje att komma ihåg. Å, jag har sett en hel del och varit med också. Se här!
Herr Emdow drog upp rockärmen och visade en röd strimma som gick från armbåge till handled. — Det är efter en kula som bara rispade upp skinnet, men det var ett otäckt sår. Jag har ett ärr på benet också. Det var en granatskärva och det blev blodförgiftning. Herr Engström märker nog, att jag haltar litet. Jag har en orden också — ja, jag räddade en gammal fru, som baschibosukerna hade bundit fast på en vedtrave och hällt fotogen över och tänt på. — Ja, kriget, det är ingenting att minnas. — — — Men jag stör visst. Jag blir inte förstådd. Jag ber tusen gånger om ursäkt, att jag — — —