Harön hade fått en ny skräddare och det var ett evenemang. Han kom som en uppenbarelse från en annan och fullkomligare planet. Svart och skön var han, liten och mörkhyad och såg ut som en roué, blå under ögonen och med förföriska, sotmörka små mustascher. Och hans läppar sågo ut som två klarbär.
Och om han verkligen hade sytt sina egna kläder själv, var han en överdängare i skrädderiets konster och hemligheter.
Han kom uppifrån land och hade två kappsäckar och en dragkista med sig, så det syntes att han inte var barskrapad. Han visade sin plånbok hos handlarn och fick kredit. Och tog in hos Maja Österberg, lotsänkan, och fick kammarn på vinden. På väggen utåt byvägen satte han upp en plåtskylt. I skuggade versaler stod där: P. A. Schölins Skrädderi och Reparationer ävensom kemisk Tvättning till billiga Priser.
Det dröjde inte länge, förrän gubben Isak Stäv, f. d. båtsman och skräddare, var slagen ur brädet. Han måste börja på med näten igen, medan Schölins affärer blomstrade. Stävens byxsnitt hade under minst fyrtio år haft samma lantliga karaktär, och hans rockar sågo ut som västar, knappt tillmätta som de voro av nationalekonomiska skäl. Men här kom Schölin med vida kavajer och byxor av en hittills ouppnådd elegans. Till och med gubbarna blevo anstuckna av moderniteten, och en viss tendens till tävlan dem emellan började märkas. Detta hade till följd att handlarn införskrev lyxartiklar. Löskragar av olika beskaffenhet anlades, och stövlarna började vika för resårskons mera mondäna egenskaper.
Schölin uppträdde alltid som föredömet, visserligen det ouppnåeliga, men alltid eftersträvansvärda. Och så småningom, steg för steg, vann högfärdsdjävulen insteg i Haröböndernas hjärtan.
I sin sjöbod satt gubben Stäv, dyster och avdankad, och tuggade palttobak medan han lagade sina fiskbragder.
Schölin var ogift. Detta hör till historien. Han hade flyttat ut till Harön vid islossningen. Så kom den verkliga våren, följd i hälarna av skärgårdens härliga sommar. Fågeln skrek på fladorna, luften var full av kärlek, laxen hoppade och pojkarna togo fram fioler och handklaver. Och flickorna började gå arm i arm om aftnarna på bygatorna, och på lördagskvällarna stod den manliga ungdomen längre än vanligt med rakkniven framför mässingssnusdosans mönjekantade spegelglas.
Skärgårdens försommar är farlig. Kornknarren ropar i åkrarna och på ängen, och blomdoften slår inte bara i näsan. Den går rakt in i hjärtat och ställer till ett jäkla liv. Ja, jag vill inte gå in i detaljer. Möjligen har en eller annan läsare varit härute under denna ljuvliga och förförliga tid. Sjövikarna stå fulla av fiskar, som bara gå och vänta på att ett under skall ske. Kråkorna skrika av moderskärlek. Och denna doft av blommor! Herre gud!! Vem kan motstå den?
Icke var det då underligt, att mästerskräddarn Schölin, 30 år gammal, elegant, tip top ut i fingerspetsarna, hasade sig ned från bordet, där han sökt lägga sin själ i sitsen på ett par cheviotbyxor, och gav sig ut, lystrande till kornknarrens kärva musik och nosande efter unga flickors vittring. Han ikläder sig sin mest förföriska kostym, randiga byxor och fantasijaquette. Han stryker med sin violtvål ett par gånger över sina små svarta mustascher, doppar fingrarna i smörburken och slätar ut sitt svarta hår, påsätter halmhatten och går ner på vägen, lyssnar och vädrar. Ha! Från ångbåtsbryggan hörs handklaverslåt och taktfast fottramp. Schölin är ute på kärleksstigen. Han bryter diskret en syrenklase från busken vid grinden, tänder en Commerce och är redo som en kärlekens scout.
Kornknarren knarkar i den gröna åkern. En lätt dimma stiger från ängen. En försenad taltrast ger sin själ genom strupen, och på avstånd brusar havet.