Prästlön.
När man är medborgare och medlem i en kommun, bör man gynna den kommunen. Jag satt nyss och tänkte på min prästlön. Jag går aldrig i kyrkan utan har mina andaktsstunder för mig själv, och jag tror att jag blir mycket saligare på det sättet än genom att sätta mig på en bänk och höra på en obildad prästs svada, om den också är välment. Jag måste i alla fall betala till prästen mer än någon annan i socknen. Och han tar emot sin prästlön av en man, som betalar den med motvilja. Vore jag präst, skulle jag icke ta emot pengar av andra än fåren, de troende. Men jag betalar det prästen äter upp i form av limpor och andra goda saker, kakor som skulle passa bättre i fattigmans mun.
Man bör emellertid gynna sin kommun och satsa pengar.
En vän till mig, en fiskare, bodde för många år sedan i en vassvik vid Idösund. En dag kom han ner till stranden och gjorde i ordning sin torskrev. Just då han rodde förbi vassen, fick han se något underligt, som låg där. Han rodde dit. Det var ett lik, en matros i blå kläder.
Mattson tänkte: — Detta liket är icke mitt! Tar jag vara på det, får socknen och vår hygglige präst ett väldigt schå att få det i jorden. Därför är det bäst att jag bogserar liket över sundet och låter prästen i den andra församlingen ta hand om det.
Mattson slog två halvslag med en fånglina om likets hals, rodde över till nästa ö och socken, gick upp till prästen och sade, att han hade hittat liket nedanför hans strand. Sen fick prästen ta hand om matrosen bäst han ville, och han skötte väl om kvarlevorna efter ritualen.
Nästa dag, då Mattson rodde ut till gäddvassen, låg där en ny gubbe och hoppade i den krabba sjön.