Ängskär.
Få människor känna till Ängskär. Det ligger långt ute i havsbandet, långt utom farlederna, och är Stockholms skärgårds fagraste ö.
Det har skärgårdens charm koncentrerad i sig.
Jag har kanske inte sett Ängskär förut så vackert, som jag såg det för några dagar sedan.
Vi kommo med en stor och bekväm koster. Det mojnade, och när vi lade till vid berget nedanför Bernhards fiskarstuga, låg havet blankt. Och ejdrarna summo orädda utanför uddarna och döko och åto. Vi fingo icke hjärta att skjuta. Men vi lade nät och fingo abborre och sik och flundror. Siken hade rom, och Bernhard, som lagar mat bättre än någon importerad kock i Stockholm, gjorde kaviar, så att brännvinet smakade hundra gånger bättre än det skulle gjort utan rommen.
Och solen öste ned! Det var indiansommar med 34 grader i solen. Vi lågo på klipporna och bådo till solens gudom. Och solens gudom svarade på mina böner med mygg. Ett vackert svar!
Ängskär är högt. Ett berg reser sig ur alskogen och från dess krön ser man över alla riken i världen och deras härligheter. Nere åt havet till blixtrar Svenska Högarna, när det mörknar, och i luften gå ljus från fyrar, vilkas namn jag glömt.
Just nu sitter jag och känner på mitt bakhuvud och känner mig som en förbrytartyp. Jag har sett ett porträtt av Soleilland, ett profilporträtt, som är så helsikes likt mitt eget porträtt, att jag tror mig besläktad med honom!