— Hör nu kapten, vad är det för en mackapär han har där på väggen? frågade Mattson. Är det nån släkting, va? Men han har en sån sjuhelsinges kran, så släkt kan det väl inte vara?
Han pekade på Karl XII:s porträtt.
— Känner inte Mattson igen Karl XII? Det var dåligt! Jo, jag har hans porträtt, för att jag tycker om styrka, se! Och Karl XII var den sista starka karl vi har haft i Sverige.
— Åja, skryt lagom! sade styrmannen. Herkúles var väl ett strå vassare!
— Du kommer alltid och dillar med din Herkúles — han var inte svensk, hur många gånger skall jag säga dig det?
— Var han inte svensk? Du är ta mej fan inte riktig! Herkúles var svensk så äkta som jag, och hör sen! Hör nu Engström, var inte Herkúles svensk?
— Jo, det är möjligt, men jag vet inte säkert.
— Ja, sade Mattson, att Karl XII var stark som själva faen, det har jag hört. Han slogs ju med tio stycken på en gång, men nog var han en barnunge emot Gustav Mattson nere i Södervik ändå — — —
— Hör nu Engström, sade kapten Söderbom, finns det väl någon sådan kulstötare och släggkastare och brottare nu för tiden, som Karl XII? Det vore väl faen! Jag har satt opp hans porträtt bara som ett föredöme för alla som kommer ner i kajutan — och i alla hamnar, både här och utrikes, när det kommer ner skeppare och vi börja gräla om styrka, så visar jag på Karl XII, och var lugn för att alla känner till honom. Men den där förbannade Herkúles, vad var det för en daggmask — nej, hör du Andersson, han dugde inte att lyfta en fjäder en gång! Nu har jag hört dej skräna om Herkúles så mycket, så det kan vara nog. Nej, Karl XII, det skall jag säga Engström, var en karl, som höll att ta i. Och ändå levde han bara av mögligt bröd och värmde sig vid glödgade kanonkulor och sov på bara marken i 50 graders köld, och när han steg opp sen om mornarna så var han pigg som en mört och började slåss med detsamma för att få värmen i kroppen litet. Och så kommer du med din Herkúles! Herkúles! Vad faen var det för en mamsell? Det där har du fått om bakfoten, Andersson! Komma här och skräna och skrika om en sån där som aldrig har hållit i ett skot! Herkúles! Nej — — —
— Hör nu kapten, sade Mattson, nog var både Karl XII och den där Herkúles bara lindebarn emot Gustav Mattson ifrån Södervik ändå! Han var svensk, jäklar och slå alarm! För jag kände honom — — —