— Är jag vem som helst? frågade Johansson.
— Nej, inte menar jag Johansson, men jag menar Östergren, det fyllesvinet, och Perssons Kalle. Men Loman kan en dra genom en ekvägg med en halv sup — när det inte vankas brännvin, är han lat som en so och går och drar bena efter sig. Hå hå ja ja! —
— Jäkla högfärdsblåsa! sade Johansson, när han kommit ut på backen.
Ty madam Loman var till den grad inpyrd med andligt högmod, att hon icke umgicks med de andra madammerna. Och visitkort hade hon lagt sig till med, där det stod tryckt
FRU JOHANNA LOMAN
född ERIKSSON
efter exempel av en sommargästfru, som Lomans haft för några år sen.
Klockan 9 på söndagsmorgonen var arbetet med båten i full gång. Där kommenderade och domderade Johansson själv, Agust Söderman, Östergren, Jan Perssons Kalle, Perssons Emil och vaktmästar Loman. Och handlarn stod där och såg på i helgdagskläder, nytt söndagsblad och krage samt käpp och cigarr. Han var inifrån landet och förstod sig icke på sjögrejor, lika litet som skollärarn, som också kommit till.
Man hade redan fått spårhakarna under kölen och gjort fast i två granar uppe i land. Två treskurna block hade de och dessutom två handtaljor, och innan halningen började fingo de en dragnagel över lag för att det skulle gå lättare.