och liva mig till ännu fler sonetter.

Jag trivs på havet, fastän född i skogen,

jag är en biltog man och dömd att smaka

på livets bittraste och värsta rätter.

Biltog man? Det är ju dumt? Livets bittraste rätter! Fnoskigt! De två sista raderna halkade ur mig fullkomligt skaldiskt. Jag måtte vara skald. Jag förstår nu, att yrkesskalderna inte mena så allvarligt, när de klaga sin nöd och påstå att de äro olyckliga. Sonettens form är särskilt lämplig för sådana utgjutelser.

Men jag blev på dåligt humör därför att jag nyss i min ficka hittade räkningen på min prästlön — 142 kronor och några öre. Varför just örena? Och varför just 42 kronor mer än hundra. Tydligen äro de rigoröst noga med själavården här i Väddö! 142 kronor! Det är ju alldeles förbannat! Jag har aldrig varit i Väddö kyrka och tänker inte heller gå dit. Jag har aldrig åtnjutit själavård av prästen här och tänker dö utan sådan. Vore jag präst och åtnjöte underhåll av en sådan man som jag, skulle jag skicka tillbaka summan. Men nu sitter prästen naturligtvis och göder sig på min bekostnad, fast vi bekänna oss till olika religioner. Det finns folk som har mage. Kanske han sitter och hånler åt mig också på köpet! Jag passar på just nu och föreslår statens skiljande från kyrkan. Staten är i detta fall jag. I alla händelser blir det nu prästens moraliska skyldighet att besöka mig i min lya och försöka omvända mig till sin religion. Jag vet inte vad han heter, men han bör ha reda på mig, om han är en verklig och renhjärtad och vitlevrad fåraherde. Han har betalt för att sköta om mitt mellanhavande med högre makter. Han är ansvarig för mig och min framtid. Om han inte mycket snart kommer hit och försöker omvända mig, kommer jag att vända mig till domkapitlet, som lär vara en hög instans. För resten är jag bror med ett par biskopar.

Jag sitter och överraskar mig själv med att ilskna till! Jag tycker mycket om P. P. Waldenström. Nästa gång jag kommer till stan skall jag söka upp honom och vi skola tillsammans ändra om det här otrevliga förhållandet. 142 kronor för min själ! Om året! Nää, hör nu! Jag sköter själv om min frus och mina barns och min egen själavård, och ingen hederlig människa har haft något att anmärka på resultatet av skötseln.

— Nej, kära människor, prästen i Väddö lever lika väl som alla andra präster på min och andra idioters dumhet.

Men nog nu om detta! Jag hoppas att vad jag sagt gör gott någonstans! —

Jag skrev så där tragiskt, därför att jag tyckt mig märka att ledsna skalder alltid använda sonettens form för att klaga sin nöd. Min gamle vän Gustav Fröding menade som jag och fann att sonetten mycket väl kunde användas karikatyriskt. Jag menar alltså ingenting med biltogheten, ty jag är ju en beskattad medborgare och förtjänar genom ärligt arbete mer än de flesta statsråd. Hur jag sköter pengarna blir en annan fråga. Jag är mycket lättsinnig, och om jag träffar en man som inte har pengar, ger jag honom allt vad jag har, om hans själ och hans ansikte tilltala mig. Detta är absolut sant. Och jag skulle kunna ge honom 142 kronor mera, om jag inte behövde betala prästlönen. Nu fortsätter jag sonetterna: