Detta var om Rospiggarna.
En gång reste jag långt söderut i Europa och kom i sällskap med en rumänisk skald, en svart fan, som hade smutsig krage och såg ut att ha löss. Jag minns inte hur vi kommo i samspråk, men jag minns att vi plötsligt voro mitt inne i en ilsken debatt om kvinnan. Tåget stannade vid en liten station — det var i Tyrolen. En kvinna steg ombord på tåget och placerade sig mitt emot oss. Hon var verkligen mondän, utan överdriven parfym och utan något annat shocking. Men hon hade något i sitt ansikte, som talade om erfarenhet. Hennes väska var tip-top och när hon öppnade den och lädret fick rynkor, luktade den dam.
Min reskamrat, rumäniern, tystnade och försjönk i beundran. Hans svarta ögon strålade ut erotik, men erotiken gjorde sig något löjlig, då man såg hans smutsiga krage och hans orakade haka. Han blev sentimental och lyrisk. Han generade damen. Hon talade med sina nedslagna ögonlock och visade tydlig nervositet, ty skalden fixerade henne oförskämt.
Jag steg upp och gick ut i korridoren, vinkade åt rumäniern och han kom. Jag förehöll honom det oriktiga i att göra damen generad. Kunde han inte låta bli att fixera henne så där, skulle jag be att få ta en annan kupé och bereda plats för skalden där också. Ty jag reste i första klass, skalden hade andra.
— Nej, sade skalden, och hans svarta ögon sköto blixtar. Jag förstår kvinnor. Hon påminner mig om en älskarinna jag hade en gång, en kvinna från De Svarta Bergen, från Montenegro. Hennes hud var sval som ormskinn, eller som luften i ett tempel, men i hennes sköte brann hundra helvetens eld.
— Aber mein Lieber, sade jag, dies haben sie von einem rumänischen Dichter gestohlen. Ich habe es gelesen, wo erinnere ich mich nicht. Aber eben so gute Sachen schreiben wir auch in Schweden.
— Ich bin derselbe rumänische Dichter, der ich dies geschrieben habe, sade skalden högtidligt.
— Aber ein Dichter soll sich nie wiederholen!
— Mein Herr, ich empfehle mich!