— Det är bra, Österblom, stig in och få något varmt i kroppen. Vad sägs om en kask i kylan?
— Ja, det vore väl syndigt att säga nej, när guds gåvor bjuds — — laken ä fin, ska jag säga, och romstinn som tullvaktmästareflickor — 70 öre kilot — och så har jag allt en and, som jag sköt i Strömmen i går — en krona, gör mej 3 kr. 80 öre, eftersom laken är 4 kilo jämnt, god vikt. Det blir lagom till snuspengar för nyårshelgen.
— Österblom var mig en fan att äta snus!
— Åja, men det behövs också lite att skölja ner’et med. Och julbrännvinet är gunås slut. Det skötte pojkarna om så ledigt som ingenting. För jag skall berätta, att de kom hem båda två från Göteborg dagen före julafton. Skutan deras kom ut för en körare på Nordsjön, som tog bort tre man och däckslasten. Det var just som tur, för nu fick de komma hem över julen och smaka på strömming och lutfisk. Det är fem år sen de var hemma sist.
— Men stå nu inte här och stampa i förstun! Äsch, vad gör rena snön! Kaffet står på spisen och kaggen skäller än, när man smakar på honom. Stig in bara!
Gubben Österblom slängde lakknippan, anden och mössan i ett hörn på förstugolvet och klev in.
— Men säg till i köket medsamma, så inte kattjäklarna går på fisken.
Snart hade jag ordnat allt och fått Österblom placerad i min bästa stol med en svart cigarr mellan de svarta tandraderna. Han spann som en gammal katt. Kaskarna ångade. Stormen ven därute.
— Det är för märkvärdigt med pojkarna, sade Österblom. För de har sett precis detsamma som jag på sjön. Det är inte alla som har gåvan, se, men jag har den, och de ha ärvt den efter mig. De såg Sjöfröken ombord mitt på Nordsjön, när de hade det som värst.