fjärmare nu de te sig än då, ty vilsnare sväva
tankarna under kupoln och ödslig tycks mig den vita
vintergatan mera än förr, en driva av stjärnor,
hopyrd måhända en gång av en suck från den eviges läppar.
Midnattens mystiska stund är ren förbi. Majestätiskt
vrider sig fästets mäktiga valv med mörker och stjärnor
över snöiga fält och isar och sovande byar.
Kanske ekar ett skott, när kölden biter i furan
inne i skogarnas natt, eller råma frysande sjöar.
Räven stannar och lyss, där han smyger i brynet, och haren