— Nej, d’ä förunderligt, men han har inte varit hemma på hela natten.
— Kom med då, ska morsan få se! Så här gör vi med skojare på Harön.
Gumman blev vit om nosen och traskade med.
Från ladan i skogsbrynet hördes skratt och skrik. Ett dussin pojkar från byn sutto i gräset med ölbuteljer omkring sig och betraktade följande uppbyggliga tavla:
På laduväggen ett stycke uppåt hängde pastorn, oskadad, men ledsen, ty han var korsfäst på det sättet, att man i kläderna runt omkring kroppen slagit in spikar. På marken under honom stod den andre kolportören med armarna utsträckta, han också, men det berodde på att man skjutit en gärdesgårdsstör in genom ena ärmen och ut genom den andra utmed ryggen. Båda voro dessutom målade svarta med kimrök i ansiktena.
Gumman dånade icke, ty skärgårdsfolket har starkare nerver än så. Men hon vart förstummad.
Och fram trädde Johan Fredriksson, besättningskarl på jakten Fridolf av Harö, och höll en lustig rättegång med de båda syndarna, därvid det uppdagades och erkändes, att de voro stora hycklare och världens barn och att de förtjänat det ärliga kok stryk, som de fått under nattens lopp, innan de försattes i det hjälplösa tillstånd, i vilket de nu befunno sig.
Så befriades de ur samma tillstånd, varpå Johan kommenderade: — Spring för livet!
Och de löpte till skogs.