På den breda vägen behövs inga broddar. Men skomakarns väg var en smal och kullrig bygata. I februari.
Mars.
— O—i—åååjå—oo—åjåio—ki—ksch—ksch—pti—pti!
Fröken Linnea sätter sig upp i sängen och lyssnar, som om hon ville suga in mörkret genom öronen. Vad i herrans namn var det? Det lät som skriet från en människa i dödsnöd.
Men nu är det tyst. Vinden går över taket och väckarklockan pickar, men detta gör tystnaden bara djupare. Fröken Linnea lägger sig igen.
Hon är skaldinna, ty hon har haft två dikter i Idun. Hon är fyrtiotvå år och har nyss läst Karin Michaëlis, men hennes blomsjäl uppreser sig mot synpunkterna i Den farlige Alder. Hon har nämligen icke vaknat som kvinna än och hon känner ungefär som hennes gamla fina ogifta tant nere i Sörmland, som ryste, då någon sade byxor: — Om jag visste, att någon visste, att jag har en mage, så skulle jag dö!
Hon avskyr jupe-culotten, men beundrar suffragetterna på avstånd. Och när hon läser att en kvinna blivit stadsfullmäktig, går det en kåre av stolthet över hennes rygg.