Hövlighet.
Vi kallas ju Nordens fransmän — gubbevars. Vad som menas med detta har jag aldrig fått riktigt klart för mig. Det är väl med det som med de flesta andra värden: När de bli utnötta, behöva de en omvärdering. Men man menar väl, att vi äro lika artiga som fransmännen. Gott! Jag har träffat många oartiga fransmän och ännu flera oartiga svenskar gunåssåvisst. Och någon statistik finns nog inte i fråga om de olika ländernas artighet.
Emellertid duger det inte alltid att vara hövlig. Det måste ske med stor urskillning. Låt mig berätta!
Jag hade bott i Paris ett par månader och fått vanor som närmade sig ett visst slags parisares, ty jag bodde i Quartier Latin. Jag kom så småningom att bli stamkund på en bestämd krog, där kuskar och målare och annat fattigt folk åt billigt men gott, raffinerat gott. Då värden på en sådan krog ser att man blir daglig gäst, kommer han fram och trycker ens hand, talar politik och slår sig ned ibland, dricker ett glas och bjuder gärna på ett. Garçonen omhuldar en, talar politik och lancerar de sista kvickheterna. Det verkar familjeliv eller åtminstone inackordering.
Nu äro ju vi svenskar vana att lyfta på hatten i tid och otid. De flesta av oss hälsa nästan hjärtligt på de tjänande bröderna, på restauranger, i butiker, och detta passar bra i Paris och Stockholm.
Men kom till London och gör det!
Jag måste erkänna att jag egentligen aldrig har trivts i London förrän på sista tiden. Jag hade tyckt mig observera att betjäningen på hotell och restauranger gapade på mig. De vände sig om, de viskade, de fnittrade. Jag fattade icke orsaken. Hotellportvakten slog upp munnen på vid gavel, då jag passerade honom, och i rökrummet väckte minsta beställning uppseende. Det blev pinsamt i längden, jag tittade mig i var spegel, om jag möjligen var sotig på näsan — men det var jag aldrig. Jag var snyggt klädd, elegant kan man säga. Jag drack de dyraste drycker, åt den bästa mat och gav gentila drickspengar, dock ej överdrivet, ty sådant medför ingen välsignelse. Men lika förbannat gapade man — nej, tacka vill jag Paris — där är man som hemma.
Emellertid kom jag åter till London för något år sen. Jag skulle bo på ett mycket elegant hotell och kom dit en förmiddag i ressällskap med en vän från Paris. Vi voro båda klädda i nya moderna kläder, köpta i Paris. Det enda originella hos oss skulle möjligen ha varit att vi hade mjuka hattar à la mode du Quartier — men jag har sett stadgade engelsmän också gå i mjuka hattar.