Haröliv.
När Agathe, åltysken från Stettin, kom och lade sig i Haröbukten, blev det liv i land. Han kom visserligen så tidigt att ålen icke hunnit slå till, så att någon kommers var det för tidigt att tänka på, men han hade med sig en stor ankare akvavit, och hövligheten fordrade, att man rodde ut och hälsade skepparn och pojkarna välkomna. Den ena matrosen var en rackare för resten, var svår på flickorna och hade fått smörj åtskilliga gånger särskilt framåt höstarna, då det inte var så lätt att se vem som gav smockan i kvällsmörkret. Men på försommarn hade allt groll glömts och för resten bjöd skepparn på kask och han var inte snål, det skall Gud veta. Särskilt första kvällen fick man sin ordentliga hyra och cigarrer till, fina tyska svarta jäklar så man blev jämt yr i skallen.
Nu vet alla som lagt till vid Harö och varit där någon tid, att gubben Isakson och hans måg Janson inte varit kuttrasju sedan gubben gjorde paktum mellan dotter och måg och tvang honom att skriva på bara några minuter före vigseln, då det inte var så gott att neka för skandalens skull, fast nog hann Janson tala om för gubben vad han var för en skojare. Gubben och mågen talade aldrig ett ord med varandra sedan — de bara tittade som arga tjurar vid måltiderna, och nog kan man tycka att mågen hade rätt att vara ilsken. Gubben kunde väl sagt ifrån i tid, så hade det inte blivit äktenskap av, men efter tredje lysningen var det ju inte så lätt och för resten hade flickan måst börja ta ut kjolarna, så vad det beträffar var ju allt som det skulle.
Allt det här visste ju skepparn på Agathe om, och första kvällen i Haröbukten visste han också att både Isakson och Janson kommo ombord — i var sin båt förstås och på olika tid. Och då blev det alltid gräl, när de fått en fyra, fem kaskar. Då talade gubben om för alla i kajutan att mågen inte var värd så mycket som en strömmingsråk och mågen sade rent ut att gubbjäveln skulle få på plytet när de rodde hem — ibland skulle han se hjärtbloden på gubbfan. Men skepparn bara skrattade och sökte raljera bort alltsammans med mera kask. Där satt gubben och mågen och söp och morrade åt varandra. Gubben var för resten inte rädd för Janson, ty den senare hade supit rätt friskt i sin tid och var väl inte så mycket att ta i, men han kunde ju vara lömsk och ge gubben ett tjuvnyp bakifrån, om han inte såg opp.
Så kom förra sommarn. Vi seglade med kuttern till Harön, och när vi svängde in i viken låg åltysken där redan. Det var sent på kvällen, men vi uppfattade tydligt att man inte gått och lagt sig än ombord på Agathe. Där skreks och sjöngs, och Ede, äldste matrosen, spelade handklaver på backen. Vi sågo några skuggor röra sig på däck i något slags takt. Man dansade bland rundhult och ändar på däcket.
Just som vi fått kroken i bottnen bara några famnar från Agathe, hördes en misstänkt plumsning och förvirrade skrik därifrån. Vi sågo en man hoppa i en av de många ekorna som garnerade sidan. Vi sågo honom luta sig över kanten och hala in ett bylte som hostade och spottade, och någon skrek: — Lägg den jäken i ekan! Låt’en inte komma ombord igen! — Ånej, va lugna ni, han kan inte, så gärna han vill! — Låt dä värsta rinna å’en, å ro’n i lann! Ta å dra den jäken mä en ända ett slag! Ryka på svärfar sin, tänk sån en jäkel — men gubben var säker, han gav’en en ibland ögona så dä passa precis!
Då förstodo vi. Janson hade börjat bruckla med gubben Isakson om gammal ost och fått sig en kimboblängare, för gubben hade gamla sjötag och Janson var ju bara långt oppifrån land.
Någon rodde Janson i land. Liggande på bottnen av ekan sjöng han en vild sång, som handlade om blod och kniv och gubbfan. Han improviserade alltid, då han blev full. Det var inte vers, men det lät som något gammalt hedniskt kväde, nog så ruskigt för resten. Karlen som rodde vräkte Janson i land, där han blev liggande som en hög kläder. Han gav ifrån sig en och annan ton i början — sen somnade han.
Först mitt i natten rodde de andra gästerna från skutan. Vi väcktes av knakandet i båtar och åror, när de gåvo sig i väg. Vi hörde dem bråka i buskarna och småsjunga uppåt skogen. Janson sov som ett paket.
Dagen efter skulle vi gå upp i byn och köpa färsk fisk. Vägen slingrade sig genom hagar och skogsmark, och just som vi skulle gå ut på Mattsons odling, skar ett skrän genom tystnaden, ett nödrop som kom oss att först tvärstanna och sedan ana något hemskt. Och det tystnade ej. Någon skrek för livet. Vi rusade i riktning mot den vrålande. Vid Mattsons lada rörde sig något bakom en albuske.