mat, men vi
haver inget brännevin!
Finns här någon
handlingsman, som
haver ett glas öl?»
Sången lät hes ur sjöbodens mörker. Det var naturligtvis Fredrikson, som var full igen.
— Vem ä dä som går å smyger omkring knutarna? Kom hit, alle man, judar å proselyter, greker och galiléer, bara ni har öl — ja ä sjuk i da, dössjuk — jaså, ä dä Engström! — Godagen, inte illa ment, men si, den där akviaviten som åltysken har, den borde förbjudas mä en särskild paragraf — inte blir en så sjuk utå vanlit Öregrundsbrännvin.
Jag kom barfota med uppkavlade byxor i vasskanten med min gäddsnara och skulle just vika om Fredriksons sjöbod, då han hörde mina steg. Det hade lyckats bra med fisket. En liten knippa smågäddor, utmärkta frukoststekgäddor, dinglade vid min svångrem.
— Va ska han mä såna där småglin te gädder, inte får en nå betalt för dom, å för resten ä dä olaglit.