Emy: — Gud vad jag tycker om Albert Engström!
Ida: — Ja, där får du ingenting, för på sista gymnasistbalen så sa han, att haø tyckte om mej! Dä, du!
Emy: — Gud, så nedrig du kan va! Just på sista gymnasistbalen så kysste han mej i korridoren och sa, att han var galen i mej, sa han!
Ida: — Ja, men mej kysste han, när vi dansade vänstersväng i polka alldeles mitt för där rektorskan satt, så jag tror att hon såg 'et, och så sa han, att han inte kunde leva utan mig, sa han!
Emy (snyftande): — Du bara skojar med mej! Han har bjudit mej på konditoriet tre gånger, och en gång då vi gick Drottninggatan utför och du kom över bron, så sa han: Emy, nu smiter vi in i gränden här, för där borta kommer Ida, å hon ä så efterhängsen, så!
Ida (snyftande): — Ja, men —
Tora (instörtande): — Gud, flickor, Albert Engström älskar mej. Han kysste mej så i går kväll, när han följde mej hem från bjudningen hos Berglunds. Gud, ni har aldrig varit förlovade någon gång! Det är nedrigt stiligt, ska ni tro! Men vi kan inte byta ringar förrän jag har gått och läst. Tänk så nedrigt att man ska behöva gå och läsa! — Men va lipar ni för, flickor? —
Sådan var jag. Men felet var icke uteslutande mitt eget utan också försynens, som begåvat mig med ett utseende, vida överträffande flertalets. Vilken annan som helst skulle i mina kläder blivit olycklig för sin skönhet, men jag klarade min hyska. Det moraliska modet har aldrig fattats mig. Nu då jag åldrats under arbete och studier kan jag med jämnmod se tillbaka på min ungdoms extravaganser. Jag var för vidlyftig.
Men lämnom för en stund flirten och alla krossade kvinnohjärtan! Ur barnet växer ynglingen fram, livet kommer med sitt allvar och drömmaren på skolbänken påminnes allt oftare om sin tillvaro.
De varje termin återkommande sjukmönstringarna voro gossen en källa till en blandning av glädje och fruktan. Ty på de dagarna slogs man med de s.k. kalvarna, stadens folkskolebarn, och spolpinnarna, arbetarna i bomullsspinnerierna, samt surbullarna, arbetets andra söner. Bakom skolhuset ligger exercisfältet, och där utkämpades vilda strider, medan en klass höll på med mönstringen och återstoden ägnade sig åt gruffet. Med daggar av kastanjer, vackert flätat läder eller i bästa fall säckstämplar av bly bearbetade vi och proletariatet varandras ryggar. Med gatsten, käppar och knytnävar i händerna kastade vi oss in i stridsvimlet och slogos på båda håll som lejonungar.