Ännu dröja vi ett par timmar hos gubben Sarri. Kaffet flödar åter och språklådan är öppen. Men när solen börjar sjunka ta vi avsked, ta på pälsarna och äro inom kort på återvägen.

Moln dragas ihop i söder. Snart börjar snön falla. Det mörknar och i kolsvarta natten åker jag sovande in i Kiiruna. Dess elektriska ljus väcker mig, och vit som en snögubbe stiger jag ur släden. En smak av renben och buljong sitter kvar i munnen, men inom 5 minuter är den borta. Minnet är varaktigare.

ÅTER HOS LAPPAR.

För några dagar sedan fick jag ett brev från Luleå. Där stod att solen höll på att komma och att isarna hade gått och att allt var härligt.

Nu när jag sitter på mitt ägande hemman i Grisslehamn, där havet är sommarblått och träden ännu ha vårens unga gyllene grönska, där hundkaksen växer mitt yngsta barn över huvudet och man önskar att man vore oxe för att riktigt kunna njuta av det kraftiga gräset, kommer jag att tänka på Lappland, där snön ligger kvar än. Förra gången jag var där, snöade det midsommaraftonen i Kiiruna, så att landskapet några timmar verkade vinter. Men solen är kraftigare där än här nere, och dagen därpå var det vår igen.

Över myrar, som ångade i solhettan, genom våta drivor på fjällens nordsidor, över bäckar med skvalande isvatten hade jag tagit mig fram till ett lappläger och var gäst i en kåta.

Jag kommer ihåg, hur jag genast kände en stark hemkänsla i tältet. Det föreföll mig som om jag varit borta i främmande land hela mitt liv och först nu kommit hem. Jag njöt så som jag aldrig förut njutit av livet. Ett stort och starkt, medvetet lugn kom över mig, och jag kände som om musklerna knötos hårdare och kraftigare av hälsa och lycka. Det var just lyckokänslan jag kände. Luften var som kyligt vin, och människorna bland vilka jag satt verkade upphöjda över småaktigheter och futtighet. Jag fick klart för mig att denna min känsla av lycka måste bero på någon släktskap med fjällfolket. Jag känner inte till min släkt så värst långt tillbaka i tiden, men med all säkerhet har någon lapp eller annan nomad varit framme och tittat.

Nu, när jag kom upp till Lappland igen i vintras och kom in i en kåta, kände jag denna hemkänsla om möjligt starkare. Jag skulle vilja följa med fjällapparna och leva mitt återstående liv med dem. Jag känner visserligen att jag borde ha tänkt på detta förut och att det är för sent nu, men jag känner samtidigt, att jag har gått miste om den verkliga lyckan i livet, därför att jag icke bröt nog tidigt med den så kallade kulturen.

Det här artar sig tydligen till ett kåseri om mig själv. Min avsikt är emellertid att skriva något om lapparna.

Jag var i Jukkasjärvi på ett stort möte mellan landshövdingen och en massa lappar. Lapparna ha också sin norska fråga. Norrmännen klaga över att renarna göra skada på deras odlingar, då de komma över fjällen ned mot havet. Så snart en norsk bonde hittar en tuss renhår på sina ägor, begär han skadeersättning. Odlingar, som skulle kunna inhägnas, inhägnar han ej, ty då kan han ej begära skadeersättningen, vilken han betraktar som en inkomst. Lapparna, som följa sina renar över gränsfjällen, äro svenska undersåtar. Därav följa konflikter naturligtvis. Men lapparna borde naturligtvis också vara norska undersåtar, ty de måste ju följa sina renar, då dessa gå till Norge. Frågan är svårlöst, men min åsikt är, att vi i det längsta böra undanröja svårigheterna för det folk, vars land vi erövrat och dragit järnvägar igenom och som vi underminera med gruvhål. Lappland är lapparnas land och vi äro inkräktarna. Vi böra åtminstone låta lapparna dö ut så smärtfritt som möjligt, om de nödvändigt måste gå under för den annalkande kulturen.