— Vi äro av samma stam. Gud välsigne!
Och han räckte fram handen åt oss. Det var, som om vi skulle ha hälsat på någon av våra förfäder tio släktled tillbaka i tiden. Hans tal flöt lugnt och klart utan onödiga ord, värdigt och vackert, och då vi äntligen lågo i hamn och han gått ombord på sin skötbåt, kände vi att vi voro hela öns välkomna gäster.
Det var sent, men vi gåvo oss ej tid att vänta till följande morgon. Vi rodde i land vid ett litet hus med livräddningsstationernas allvarliga röda kors på dörren och vandrade upp mot byn, vars gråa tak skymtade bland gröna träd på halvannan värsts avstånd. Vägen gick över en sandslätt med låga enbuskar och här och där små sävkantade gölar, där ejdrar, måsar och småspovar orädda simmade omkring eller gravitetiskt spatserade på stränderna. Vi komma till det lilla kapellet med sin kyrkogård, över vilkens port en gammal galjonsbild, föreställande en präst i 1700-talets dräkt, tronade.
Kapellet verkar blankslitet av stormarna och gravstenarna se ut som tvinande växter av förhistoriskt ursprung. Det torra gräset frasar under våra steg och jag tänker på de döda gamla svenskarna som trötta av brottningar med havet slumra härnere.
Vi fortsätta vägen och snart äro vi i byn. Askar skugga de grå, sävtäckta husen, och medan skymningen sänker sig får jag en stämning av medeltid. Så här ungefär bör det ha sett ut hemma för 500 år sedan, och jag är viss om att det gjorde det. Ur en ladugård kommer en kvinna tassande i sälskinnsskor och vi tilltala henne. Hon svarar på en underlig gammalsvenska, och medan vi prata, kommer folk till. Om några minuter äro vi förstådda, välkomna, och gäster i en stuga, som snart fylles av byns män och kvinnor. Ty vi äro svenskar, riktiga svenskar från det gamla Sverige och blodet binder.
Varför får jag icke bli sentimental? Låt mig vara omodern och för några ögonblick känna, hur tårarna fylla mina ögon, tårar av glädje över att ha fått komma hit.
I den stora, svartrökta, rena stugan dukas vår kvällsvard upp av kraftiga blåögda kvinnor. På bänkarna bredvid oss sitta våra gamla blonda vikingar med vackert skurna ansikten och fråga oss om Sverige, men vi överväldiga dem med frågor om Odensholm.
Över dörrposten läser jag årtalet 1905 och frågar, varför just det årtalet står där. Varje nyår målas det nya årtalet dit i varje stuga för att öborna skola komma i någon slags kontakt med tiden, som flyr. Ty faktiskt är deras liv inrättat på samma sätt som vårt för ett halvt årtusende sedan.
Sedan många århundraden har Odensholm varit befolkat av svenskar, men för 600 år sedan kom pesten och gjorde ön till en öken. Sedan kom en man från Sandhamn dit med sin familj. Vår värd pekar på en liten pojke och säger: — Den där pojken är tionde ledet från den Erik, som seglade hit från Sandhamn. Vi kalla oss Erkas efter honom.
Efter pesten hade estniska sjörövare sitt tillhåll här, men Gustav II Adolf lät befolka ön med svenskar för att få ordning i trakten. En gång länge efteråt kommo kapare från fastlandet för att röva och plundra. Men dimma kom från sjön, och Odensholmsborna togo sig före att dunka på sina kokkärl, varpå kaparna blevo rädda och lämnade ön. De hade satt sina båtar i land vid ett rev, som därefter kallas Kaparevi.