— Jag skall inte plåga dig, Tom, lovade herr Grenander, men vad tror du? Ha de hunnit före oss eller äro vi först på platsen?
— Det är inte gott att tro något i det fallet, sir. Det finns precis lika många chanser för det ena som för det andra.
— Visserligen.
— Men senast inom två timmar skall vi ha klarhet på den punkten.
— Hur tänker du gå till väga?
— Om ni kände Saraj Daraïs malagasser bara en liten smula, sir, skulle ni inte fråga så barnsligt, med förlov sagt. Franska pengar ha mycket hög kurs på den här välsignade ön — för en handfull louisdorer åtar jag mig att pumpa premiärministern på alla rikets hemligheter till lands och vatten. Ni kan då på ett ungefär räkna ut, hur mycket som behövs för att klämma ur hamnpolisen vilka båtar som lagt till och vilka passagerare som satt sin fot på Tajungas kaj sedan den 18 februari, det vill säga under de senaste fem dagarna. För att vara riktigt säker köper jag kanske också hamnlöjtnanten för ett par femfrancsmynt.
— Under tiden?
— Stannar ni kvar här, sir. Försök att öppna samtal med värden, kassörskan, borstarn, kyparn och städerskan. Det kan vara bra att veta vilka av dem som förstår franska — och hur mycket de förstår. So long, sir!
Herr Grenander verkställde sin lingvistiska undersökning med det för honom karaktäristiska grundliga allvaret och kom till ett mycket nedslående resultat. Värden var fullständigt analfabet, kassörskan kunde ruska på huvudet och säga måssjö, kyparen förmådde räkna till tio och artikulera något som påminde om non monsieur; borstaren var inte anträffbar. Den lilla städerskan däremot hade inte allenast en något ljusare hudfärg i ansiktet än sin principal, hon ägde också ett klarare förstånd. Det befanns att hon var i besittning av ett treårigt franskt barns ordförråd och förstod nästan allt som sades, om man bara talade långsamt.
På denna examen lyckades herr Grenander inte förnöta mer än en timme. Han gick då utanför porten och började studera de inom synhåll befintliga byggnadernas arkitektur.