Tre raska flammor, rakt upp och ned, med en fantastisk skugglek mot väggarna, ett ljud som när man slår ut en spritt ny kortlek mot bordsskivan, och så var det slut.
Hålan låg i det absoluta och egenomträngliga mörkret.
Nu skedde något, som herr Grenander för sin del aldrig skulle trott vara möjligt. Tom började gråta. Han snyftade som ett barn, och det värsta var att han kämpade så heroiskt för att bli herre över sin gråt.
Albert strök gossen över hjässan och hans hjärta var nära att brista.
— Inte duger detta, sade han, inte duger detta, gosse! Det är ju du som är expeditionens chef, Tom Feathertom.
Åter blev det muskler i det förtvivlade, hopplösa knytet. Tom makade sig plötsligt upp mot väggen, bet ihop tänderna och drog till läderremmen omkring livet.
— Tag det inte till protokollet, sir, bad han.
— Det kommer an på, sade Albert Grenander. Om inte revisorerna ha några anmärkningar att göra...
— Jag förstår vad ni menar, sir, men till min eviga ursäkt tänker jag åberopa ärftlighetens lagar, för mina föräldrar ha varit mörkrädda intill tredje och fjärde led, sir. Nu är det emellertid över, och vill ni göra mig en tjänst, sir, så låtsa aldrig om detta. Jag skulle inte stå ut med det.
— Nej, Tom, min gosse, sade Albert milt, när vi träffas om något år eller så på Champs Elysées i Paris — alldeles tillfälligtvis — så skall jag inte ens blinka med ena ögat, Tom.