Jag trotsar vilken som helst av våra skådespelerskor att göra efter Adorées mimiska konststycke. Ansiktet lyste av förtjusning, och hade jag inte nyss sett tårarna droppa mellan de smala fingrarna, skulle jag kunnat gå ed på, att de ögonen inte gjutit tårar på år och dag. Den fysikaliska matematiken har en viss formel för vätskornas avdunstningshastighet — jag är fullt övertygad om, att Adorées tårar skulle framtvinga en revision av V=K.T.(F-f)√W̅:̅B̅.
En obeskrivlig lättnad kände jag, trots allt, i detta ögonblick. Adorée försökte gripa mina nedbläckade fingertoppar, vilket inte lyckades, och sade med den ärligaste hänförelse i tonen:
— Jag vill bli din slavinna, Alberto.
Att reda ut det moderna samhällets frihetsbegrepp i denna lilla konstiga hjärna ansåg jag vara fåfängt och yttrade därför ingenting om slavinneprojektet. Med några mycket varsamma frågor — skräcken för tårarna satt i mig — försökte jag i stället få klarhet i några inte oväsentliga detaljer rörande min nya skyddsling.
Det var inte mycket jag fick veta.
Vad jag erfarit under mitt sorgliga besök för fem år sen på det härjade Hamsten klarnade emellertid för mitt medvetande småningom. Under ett uppehåll i de bedrövliga kriminella undersökningarna hade jag för fru Rissel uttryckt min förvåning över att finna detta främmande flickebarn i hemmet. Ja, det var också en egendomlig historia. Eduard Rissel hade varit på en av sina vanliga långa affärsresor — denna gången till Spanien — och när han kom hem hade han tösen med sig. Hon hette Adorée Villanueva och var dotter till en spansk sjökapten i Cadiz. »Han dog när jag var där» — hade Eduard sagt — »vi voro vänner — han gjorde mig en stor tjänst en gång — vi få ta hand om tösen.» Och så var det avgjort. När katastrofen lade Hamsten öde och ryckte med sig Eduard var Adorée tolv år gammal — och tolvåringen räddade, som jag nyss antytt, Eduard Rissels namn från vanära och smuts. Men av pengarna blev det i alla fall inte mycket över, nätt och jämnt till en knapp livränta, som betalade det nödvändigaste för tant Rissel och Adorée i en stuga, femton kilometer från statsbanans minsta station. Dagarna räckte till att hålla nöden utanför knuten och så gingo åren tills tant Rissel en tidig vintermorgon inte kunde besluta sig för att vakna. Doktorn skrev att dödsorsaken var slaganfall, och så var det inte vidare med det.
Kvarlåtenskapen realiserades — det blev några hundra — och doktorn var inte obenägen att ta hand om både den och Adorée, men tösen hade satt sig i sinnet att hon skulle till farbror Grenander, som en gång hade bett henne inte glömma bort honom. Det hade Adorée lovat och ett löfte var ett löfte!
Hur många tanklösa ord kastar en människa ut under sin färd genom jämmerdalen? Ord, som betyda intet för den, som vårdslösar med dem, allt för den som kanske av en ren slump fångar upp dem!
— Nå, frågade jag med lätt hjärtklappning, var har du gått i skola då, min lilla Adorée?
Flickan log ett leende, som glittrade av tändernas bländande emalj.