Tom smakade på innehållet i kopparflaskan och grinade illa.
— Jag kunde just tro det, sade herr Grenander. Dela du vattnet med mig och låt svartingen sörpla i sig den där soppan. Han säger nog inte nej.
Det gjorde han inte heller. Varenda droppe gick åt på kortare tid, än Albert Grenander behövde för att öppna sin resväska och konstatera, att de klädespersedlar han önskat lågo där i god ordning — troligen nedlagda av den lilla städerskan som kunde tala franska. Så kom Promoto tillbaka med en skål vatten och en bomullstrasa, dörren slogs igen, negern somnade av det varma vinet och allt var som förut.
Sedan de båda herrarna befriat skinnet från den mörka kulören, började Albert klä om sig utan att söla. Han hade nyss vid en förstulen blick på klockan sett, att det knappt var en halvtimme kvar till den för... ja, för avrättningen bestämda tiden. När halsduken var knuten och västen knäppt, felade klockan en kvart i tio, och nästan samtidigt förnyades bullret utanför dörren. Kommandoord rungade, nycklar klirrade, järnbommar slogo mot varandra — dörren vred sig på sina gångjärn.
Denna gång var det en hel pluton ur Sarajs livgarde i stor parad med tofsprydda skärp, eldröda hattar och vita bomullsvantar på de bruna nävarna. Officern bar en guldbroderad väst med täta rader glänsande knappar. Släpande sporrar hade han spänt kring sandalerna. Vid sabelfästet hängde i ett blått band en silvermedalj, stor som ett femfrancstycke.
— Giv akt! kommenderade officern. Formering till avrättning! Öppna leden, marsch!
Sedan manövern verkställts, vände befälhavaren sig inåt källarhålan, saluterade med sabeln och sade:
— Tiden är inne, mina herrar. Framåt marsch!