Herr Grenander blundade.
— Ha vi inte drömt, Tom?
— Titta på era ordnar, sir — förlåt, ers excellens, ville jag säga. Spegla er i Briljanterade Markattans slipade fasetter. Läs igenom hans malagassiska majestäts försäkringar i det sigillprydda brev som tillförsäkrar er excellensvärdigheten.
Excellensen Grenander satt tyst.
— Vad tänker ni på, sir? frågade Tom.
— Om jag berättade den här historien för Kerman, precis, som den är, detalj efter detalj, så skulle han skratta mig mitt upp i ansiktet och säga att jag ljuger som en häst.
— Vem är mr Kerman, sir?
— Han är redaktionssekreterare i en stor tidning, Tom.
— I så fall är det kanske hans skyldighet att göra om verkligheten, så att den blir sådan som tidningens läsare tro att den är.
— Utan tvivel, min gosse. Verkligheten är en roman, och romanen är verklighetens vrångbild. Författarna måste tillfredsställa läsarnas önskan att se sig själva sådana de inte äro. Det finns folk som har en panisk förskräckelse för speglar, men gärna läser känslosamma romaner som någon sorts surrogat — tro de.