Nej! Detta började bli hjärtängsligt. Frågeställningen påminde om ett barns — ett barn på fyra, fem år. Ett helt vanligt begrepp i en bildad människas ordförråd existerade inte för denna unga dam på sjutton — fysiskt utvecklad som en tjuguåring.
— Kan du läsa? frågade jag bryskt, och jag fruktar att min ton kunde varit mjukare.
— Ja-a. Men det går inte fort.
— Kan du skriva?
Nu kom svaret ändå mer tvekande.
— Jaa-a. Men jag gör det inte gärna, och...
— Och vad?
— Det blir inte vackert.
Är det någon som har sagt, att hos en kvinna står utseendet i omvänt förhållande till pikturen? Eller är det min egen uppfinning?
Jag fortsatte förhöret.