Efter ytterligare några frågor hade jag så där tämligen klart för mig Adorée Villanuevas andliga habitus. Min solklara plikt tycktes vara att först och främst bringa system och vetande i detta intellektuella kaos. Att här fanns tacksamt och smidigt material att forma skulle till och med en kvinna kunnat se. Dessa ögon skvallrade nämligen... men därom har jag visst gjort en anteckning förut.
Det gällde nu bara de yttre formerna; frågan om bostad, vård, tillsyn. Egentligen fanns det knappt mer än en utväg — till att börja med: syster Caroline ute i Bingen. Jag misstänkte nog, att samlivet mellan dessa båda kvinnor skulle skära sig — orsaken varför vi så sällan träffas är Carolines, om inte precis intolerans, så oförsonlighet. Men det var aldrig min mening att Adorée skulle vistas hos syster längre tid än vad som behövdes för att skaffa henne plats i ett hyggligt pensionat med tillfredsställande moralisk och intellektuell nivå.
Jag meddelade Adorée mitt beslut, och hon nickade tankfull.
— När får jag träffa dig då, Alberto? frågade hon.
— Jag kommer och hälsar på dig, så ofta jag får tid!
— Och sedan?
— När sedan?
— Då jag är fullärd och moralisk och flygfärdig?
— Då få vi väl försöka skaffa dig en hygglig man att flyga med. Eller hur?