— En spansk ädling kan inte ha annat än rena avsikter, señor, sade Adorée stolt. Jag vet det, ty jag har själv spanskt blod i mina ådror.
— Härliga kvinna, ljuva ros, deklamerade don Ramon, underbara varelse! Sommarsky på vårhimmel! Gyllenfransade purpurdröm! Mina avsikter äro rena som snön på Monte Cornos hjässa. Men ni får själv bestämma, på vilka vägar jag skall nå dem.
— Vad menar ni, señor?
Spanjoren föll inte på knä, men lade handen på vänstra sidan av bröstet, just där den kastiljanska lyriken svällde under jaquetten.
— Samtycker ni att gifta er med mig, señorita?
— Nej, bedyrade Adorée med något av en fanatisk övertygelse i stämman, himlen är mitt vittne, att jag inte gör det.
— Beundrar ni en man som är beslutsam och fast i sina handlingar, när han vet vad han vill?
— Ja, svarade fröken Villanueva — och tänkte på redaktör Albert Grenander, då denne fem år tidigare utan annat vapen än sin så kallade fontänpenna kämpade emot Eduard Rissels vedersakare och slet sönder deras teoretiska fångstnät som man snärjer en spindelväv med promenadkäppen.
— Gott, sade don Ramon och spände vador i ett par diagonaler över golvet, då skall ni se att ni kommer att ändra åsikt mycket snart, señorita — beträffande frågan om giftermålet. Jag, jag markis don Ramon por Falta de Dinero är just i besittning av det beslutsamma mod, som skall vända er ovilja i kärlek och — jag säger det utan skryt — tillgiven beundran.
Därpå gick don Ramon por Falta de Dinero bort till dörren, som han öppnade på vid gavel. I rummet intill höll duennan troget vakt vid kaffepannan.