— Ja, Alberto, det skall jag, eftersom du önskar det.
Hon lade en onödigt stark tonvikt på ordet du.
Caroline betraktade Adorée med mycken stränghet och allvar. Det väckte tydligen hennes missnöje att inte tösen slog ned ögonen och rodnade av blygsamhet — som det förmodligen brukades i Carolines ungdom — utan med glad frimodighet kvitterade granskningen i samma myntsort.
— Nå, duger jag si så här, tant Carrroline? frågade Adorée med en liten spets i tonen och en mycket lång trumvirvel på r:et i Caroline.
Adorées nya tant svarade inte, men drog ögonbrynen en liten hårsmån närmare varandra.
— Du skall stanna någon tid hos mig, Adorée, sade hon.
Tösen frågade mig med blicken — vad skulle nu det tjäna till? — och jag nickade. Adorée nöjde sig med att befordra nicken vidare till Caroline, vars missbelåtenhet tydligen befann sig i hastig tillväxt.
Det var emellertid inte av feghet jag skyndade mig förklara, att jag genast måste återvända till tidningen. Dels hade ju hela förmiddagen gått till spillo mitt i kolonifrågans brådskande artikeluppslag, och dels trodde jag verkligen, att Adorée och min kära syster bättre skulle kunna ta sig fram till någon sorts samförstånd på tu man hand.
I trappan upp till redaktionsbyrån mötte jag Ilmer. Han skulle till utrikesministern och hade bråttom. Jag ville skynda förbi med en hastig nick, men Ilmer högg tag i mitt ena rockskört. Den allvarsamma minen hade lämnat plats för ett fullständigt tjuvpojksporträtt — jag hade ingen aning om att Ilmer kunde te sig på det sättet.