Furstbiskopen och madame Lamelle hade råkat i tvist strax efter lunchen.
Sjön låg vattrad i sidenblått. En och annan lättjefull hävning — ungefär som när en middagssovare vänder sig i hängmattan, grymtande av belåtenhet över tillvaron — kom solknippena att åka guldkana nedför vågryggarna. Lorenzo var kritande vit som en svan — eller en ångbåt på teatern — och klöv havet med ett ljud, som om tusen nyslipade saxar gått genom sidenvävnader från Lyon eller Lausanne.
Lorenzos maskinhjärta klappade lugnt och starkt som på en atlet med sjutton vårar på nacken. Om fyrtioåtta timmar skulle ångaren smyga sin babordssida mot Madeiras lystna piroger, röra stjärtfenan i ett vatten som doftade av vin och strandörter, höra klatschandet av åror i vattenbrynet — smala, långa åror, förda av bronserade kvinnoarmar.
Bordeaux och Biscaya hade varit onådiga. Hamnen i Bordeaux kokade vit och utanför piren flög seglen i trasor från en smäcker skuta, som trotsat väder i fyrtio höstar.
Men på gränsen mellan Portugal och Spanien bytte Neptun humör. Sjön blev slät som ett tennisgolv, och solen ansträngde sig, föga olik en slarvig, söndagssupande maskinist på måndagsmorgonen i ett hus med värmeledning. Man höll på att smälta av hettan.
Det var på andra dagen av Lorenzos färd från Bordeaux som metamorfosen inträffade. Galoscher och rockar förpassades otacksamt till reserven, krämfärgad flanell, vit cheviot lyste mot det blå — och för ett tillfälligt lån av någon däcksstol kunde överstewarden begära ett halvt pund utan att bli ansedd som svindlare.
Alla grå och dammiga funderingar stuvades undan i gepäckets mest fördolda vrår och på andra däck samlades skeppsorkestern, en oktett, utan att någon ens bett dem om det. Solen klatschade i mässingen; marschen skrällde så gud sig förbarme, men det var ingen som hörde annat än treklang och dominant.
Promenaddäck myllrade.
På fjädrande vador rörde sig den kastiljanske markisen, don Ramon, som först blivit tagen för grand av Spanien — inte bara av akterstäderskorna. Hans mustascher glänste i blåviolett mot olivhyn och tätt bakom honom gick hans sekreterare, som för effektens skull tydligen var hämtad från Norge eller Danmark, en herre med hy av lilja och hår av halm. Sekreteraren, vars namn för övrigt var herr Sirius, rökte en cigarrett och kisade oftast mot det guldpudrade havet, så man aldrig kunde se vad det var för kulör kring hans pupiller.