— Låt oss inte gyckla med ord, señorita! Inte gyckla med ord i en allvarlig stund.
— I vad för något, si le gusta, señor — om ni behagar?
— I en betydelsefull stund, señorita. Ni, lika litet som jag, hör hemma bland denna underliga samling narrar, inbeciller eller — rent ut — förbrytare. Mellan oss ligger en brygga, en osynlig, men stark brygga, rasfrändskapens bro. Det är inte allmän farväg det, señorita!
Adorée drog sig ett par steg tillbaka och sökte sin näsduk i väskan. Men don Ramon var förskräckligt kär och märkte ingenting. Han gick på i ullstrumporna.
Fortsättningen övertrumfade inledningen; friaren tillgrep två stora kastiljanska lyrici från trettonhundratalets mitt, en upprorsrörelse på Filip den rysliges tid, tre kungar Alfonso, den ädelmodige, filosofen och afrikanen, en självmördare i familjen don Ramon och oräknade generationer toreadorer i Sevilla. Med denna meritlista i ena handen och sitt markisat — plus några millioner pesetas i den andra — nalkades han till sist señoritan med den stora och avgörande frågan, som har nästan samma koncept på alla världens språk.
Nu är det kanske ovisst hur det gått med detta frieri, om inte Adorée just dagen förut sett och hört Leo Peolbin imitera don Ramon. Som alla naturbarn hade vår lilla señorita en stark känsla för det komiska, och just nu ville det sig inte bättre, än att don Ramon nästan karikerade sig själv.
— Vad Alberto skulle skrattat! tänkte Adorée, i det hon bet i näsduken för att inte explodera.
Men don Ramon friade på, han!
— Förr skall den dag, vars sol blir smaragdgrön vid middagstiden, sprida fasa och fruktan i världens fyra hörn, förr skall en sådan förläst gammal narr som er förmyndare, señor Grenander...
— Nej, avbröt Adorée, plötsligt allvarsam, nu är ni dum, herr markis.