Vi gå ett steg vidare. Landet blir mer och mer befolkadt, folkets behof bli större och större. Användningen af så skrymmande artiklar som tobak och hvete, växlande i värde, utsatta för att taga skada och af olika kvalitet, befanns snart vara besvärlig och olämplig för det alltjämt växlande varuutbytet. Ni ser genast, att vi nu icke skulle kunna reda oss med säd som »pengar». Då visade metallerna sin öfverlägsenhet. De förstöras icke, växla icke hastigt värde och ha samma hufvudförtjänst som hvete och tobak, att de duga till andra ändamål än som grund för utbyte. Folk behöfver dem till personlig prydnad, i handtverk och konst—på tusen sätt. Och det är denna omständighet, som gör dem lämpliga att brukas som »pengar». Försök bara att räkna efter på huru många sätt guld användes, därför att det bäst passar för dessa ändamnål. Vi möta det öfverallt. Vi kunna inte ens bli gifta utan guldringen.
Därför att metaller hafva ett värde i den öppna marknaden, eftersökt för andra ändamål än som pengar, och emedan tillgången är begränsad och icke så lätt kan ökas som hvete och tobak, äro dessa metaller mindre utsatta för fluktuation i värde än någon artikel, förut använd som pengar. Detta är af utomordentlig vikt, ty den väsentligaste egenskap, som fordras af den artikel, hvilken skall vara grunden till allt varuutbyte, är ett fixeradt värde. Släktet har instinktivt alltid sökt efter det enda föremål i världen, som mest liknar nordstjärnan bland andra himmelens stjärnor, och användt det som »pengar»—den artikel, som minst växlar i värde, likasom nordstjärnan är den, som minst förändrar sin ställning i rymden. Och hvad nordstjärnan är bland stjärnorna, det är den artikel folk valt som »pengar» bland andra artiklar. Alla andra föremål röra sig omkring den som alla andra stjärnor röra sig omkring nordstjärnan.
Vi ha nu kommit så långt, att vi lämnat alla förgängliga ting och utvalt metall som »pengar», eller rättare, metallerna ha visat sig vara bättre än något annat som värdestandard »mynt ». Men ännu ett stort steg måste tagas. Då jag var i Kina erhöll jag som växel små silfverbitar, som klipptes af en stång och vägdes inför mina ögon på köpmannens våg, ty kineserna äga icke präglade mynt. I Siam begagnas »cowries», ett slags små vackra snäckor, hvilka infödingarna använda som prydnader. Tolf sådana representera värdet af en cent. Men ni inser nog hur omöjligt det var för mig att hindra den kinesiske köpmannen från att ge mig mindre silfver, än jag hade rätt till, eller köpmannen i Siamn att ge mig dåliga snäckor, då jag icke begrep deras värde. Civiliserade nationer insågo snart nödvändigheten af att regeringen bestämde vissa kvantiteter metall, på hvilka deras vikt, äkthet och verkliga värde funnos präglade. Sålunda blef den präglade metallen till »pengar»—ett stort framsteg. Folk kände nu det exakta värdet af hvarje sådant metallstycke och lät icke längre narra sig. Lägg mnärke till att regeringens stämpel icke ökade penningens värde. Regeringen försökte icke att »göra pengar» af ingenting. Den endast underrättade folket om gällande värdet af metallen i hvarje mynt, hvad metallen—råmaterialet—kunde säljas för som metall och icke som penningar.
Men äfven efter detta skedde mycket bedrägeri. Skälmar skuro af kanterna och hamrade sedan ut mynten, så att många af dem blefvo mycket lätta. En intelligent fransman fann då på att randa kanterna på mynten, hvarigenom detta bedrägeri hindrades, och civiliserade nationer hade slutligen det mynt, som ännu består och är det fullkomligaste hittills kända, därför att det är af högt värde i sig själft och är underkastadt minst förändring. Det mest idealiskt fullkomliga föremål att använda som »pengar» är ett, som icke förändras. Det är af väsentlig vikt för alla arbetare, såsom farmare, handtverkare och andra som lefva af sina händers verk, ty intet underlättar så spekulationen vid varuutbyte som »pengar» med växlande värde, och den stora massan af folket blir alltid ett offer för de få, som spekulera i pengar och bäst förstå spelet.
Intet är så ofördelaktigt för farmaren och löntagaren som att i utbyte för produkter eller arbete erhålla pengar, som ändra värde. De äro i samma ställning som farmaren till bodägaren, såsom nyss omtalats.
Ni vet alla att fisken icke stiger upp till flugan i lugnt väder. Det är när vinden blåser och ytan är grumlad, som det stackars offret tar lockhetet för en verklig fluga. På samnma sätt är det inom affärsvärlden. Det är under oroliga tider, då priserna stiga och falla, då värdet af den artikel, hvilken användes som pengar, dansar omkring—upp i dag och ned i morgon—och ytan är grumlad, som den skicklige spekulanten fångar sina fiskar och fyller sin korg med offren. Därför äro farmaren, handtverkaren och alla löntagare mest intresserade af att den artikel de erhålla som pengar har ett fixeradt värde.
När bruket af metall somn pengar infördes, befanns att mer än två metaller voro nödvändiga. Man kunde icke göra ett guldmynt för en mindre summa än en dollar, emedan myntet skulle bli för litet; och vi kunde icke bruka ett silfvermynt för mer än en dollar, emedan myntet skulle bli för stort. Sålunda måste vi använda en mindre värdefull metall för små summor, och vi togo silfver. Men vi kommo snart underfund med att vi icke kunde använda silfver för mindre än tio-centsmynt och voro tvungna att välja någon annan metall för mindre mynt. Vi måste ha en mindre värdefull än silfver och togo en blandning af nickel och koppar till fem-centsmynt, men för ett- och två-centsmynt var till och med nickel för dyrbart, och vi måste taga enbart koppar till dessa—vikten lades så att metallen i hvarje mynt motsvarade det värde regeringens stämpel å detsamma utvisade.
Ett kopparmynt på en cent skulle således innehålla koppar för en cent, och femcentsmynten motsvara värdet i nickel och koppar; men enär nickel och koppar växla i värde från dag till dag, ännu mera än silfver, är det omöjligt att i hvarje mynt få det exakta värdet. Om det vore exakt den ena dagen och priset på nickel och koppar som metaller steg i marknaden, skulle mynten med stor profit smältas ned af män, som gjorde affärer i dessa metaller, och ni skulle icke ha några mynt kvar. Därför måste vi beräkna prutmån och alltid taga litet mindre metall i dessa mynt än för det värde de representera. Därför kallas dessa småmynt i penningens historia för »mynttecken». Det är ett »tecken» för så och så mycket guld. Den som har ett visst antal nickelslantar måste för dem få en god gulddollar, så att de säkert fylla syftet som pengar. De respektive nationerna bestämma i allmänhet en gräns för bruket af »mynttecken» och göra dem till lagligt betalningsmedel för en obetydlig summa. I Britannien, till exempel, kan ingen förmå en person att taga »mynttecken» för mer än tio dollars, och alla silfvermynt bli där klassificerade som »mynttecken».
Jag kan icke föra er längre in i penningens historia, emedan vi i de myntpräglade metallerna kommit till punkt; men jag har dock något att ytterligare säga er om denna sak.
Ehuru man kunde tro att vi i präglade metallmynt nått fullkomligheten och att därigenom den stora massan af folket icke skulle kunna bli bedragen på hvad som är af så stor vikt för dess välbefinnande—»äkta penningar»—fanns likväl ett sätt att lura folk äfven då sådana mynt användes. Myntens värde har ibland blifvit »förfalskadt» af nödställda regeringar efter utarmande krig eller farsoter, då länderna varit alltför fattiga och svaga för att hämta sig efter olyckorna. Ett sådant »förfalskadt» mynt äger icke nog metall för den summa, som regeringens stämpel angifver. Det finns intet nytt i denna praktik, hvilken alltid narrar massan. Den är mycket, mycket gammal. Femhundrasjuttiofyra år före Kristi födelse använde grekerna »förfalskade» mynt. Likaså romerska kejsarna då de voro i ekonomiskt trångmål. England använde »förfalskade» mynt år 1300. Skotlands mynt var en gång så nedsatt i värde, att en dollar gällde endast tolf cents. Irländska, franska, tyska och spanska regeringarna ha alla försökt att »förfalska» mynt, då de icke kunde påtvinga folket ytterligare direkta pålagor. Det var alltid sista resursen att tillgripa »förfalskade» mynt. Dessa händelser inträffade för länge sedan. Nationer af första rang falla icke så djupt i våra dagar. Jag måste stanna för att göra ett undantag från detta påstående. Jag böjer mitt hufvud i blygsel då jag nedskrifver namnet—Förenta staternas republik. Hvar och en af dess silfverdollars är ett »förfalskadt mynt». När en regering släpper ut »förfalskade mynt», tar hon afstånd från allt, somn erfarenheten visat vara sundt, i fråga om penningar. Sund finans kräfver att regeringen endast bestyrker det verkliga värdet af hvarje mynt, som utsläppes från myntverket, så att folket icke blir bedraget. Hvarje gång regeringen stämplar ordet »En dollar» på 371 1-4 gran silfver stämplar hon en lögn—silfret i den är i dag icke värdt en dollar, utan endast sjuttioåtta cents.