» Antagligen förrän den snabbaste oceanvindthund kunde lossa sin silfverlast i New York, skulle den sista gulddollarn man kunde få fatt i vara i säkerhet i enskilda gömnmor, eller i bankernas förvaringshvalf och skulle komma i dagen endast om högt premium erbjödes för export».
Det är en farlig sjö vi gifvit oss ut på. Ni borde fråga er själfva, hvarför ni skulle utsätta er guldbasis för fara från silfret. Påstår någon att silfverbasis skulle vara bättre för er eller för landet? Omöjligt. Så långt vågar ingen gå. Allt hvad den vildaste försvarare af förändringen vågar säga är, att han tror att silfver kunde bli lika godt som guld. Hvar och en vet att intet kunde bli bättrc. Låt oss fråga, hvarför någon annan än en ägare af silfver skulle önska att denna metall finge ett konstladt värde, som det icke har i sig själf. Hvarför icke låta metallen silfver behålla den ställning, som naturliga orsaker gifvit den, liksom metallerna koppar och nickel? Hvarför skall den skattas högre, än den förtjänar? Ingen hade någon fördom mot silfver. Det hade full rätt att täfla med guld. Fältet står alltid öppet för det, eller för hvilken som helst annan metall att bevisa sig bättre passa som värdebasis. Om silfver finge högre värde i handeln och visade ett stadigare pris än guld, så skulle det snart uttränga guldet. Hvarför icke ge metallen den ställning, som den kan vinna i ärlig täflan? Guldet behöfver icke »blåsas upp» af lagstiftningen—det talar för sig själft. Hvarje guldmynt är värdt just hvad det gäller för i alla delar af världen. Det tviflar ingen på. Ingen förlust är möjlig, och—hvad som är lika viktigt—ingen spekulation heller. Dess värde kan icke höj as eller sänkas. Spekulanten, som icke har någon utsikt att förtjäna något på dess prisväxling, är ingen vän af det. Men detta är just skälet, hvarför ni skulle hålla på guld, som är den mest absoluta värdebevarare. Edra intressen och spekulantens intressen äro icke desamma. Er förlust är hans vinst.
Ett af de framställda skälen, hvarför silfver skulle inköpas och myntas, är, att landet icke har nog »pengar», och att fri silfvermnyntuing skulle fylla bristen. Men om vi behöfva mer »pengar», så är guld den enda metall det är klokt att köpa. Hvarför släppa ut edra sedlar för silfver, som faller i värde och invecklar er i okända svårigheter, då ni för dessa samma sedlar kan få den rena, oförfalskade artikeln själf, verkliga pengar—guld, hvilket omöjligt kan ådraga landet förlust? Men är det sant att landet icke har nog »pengar », d. v. s. den myntade artikel, som förmedlar utbytet af andra artiklar? Om det är så, så är det en ny upptäckt? Vi ha icke lidit af brist på myntade pengar under den förflutna tiden, och dock finnes det för hvarje man, kvinna och barn fem dollars mera pengar i omlopp, än det varit förr. Vi ha mera cirkulerande medel— d. v. s. pengar—per person än något land i Europa, med undantag af Frankrike, där folk icke använder checker eller växlar i så stor myckenhet som likställda land—ett förhållande, som nödvändiggör ett långt större förråd myntade pengar, än hvad vi behöfva. Att få så mycket myntade pengar, som behöfs möter intet hinder, förutsatt att de icke äro förfalskade, utan äkta; och säkraste sättet är att köpa guld och mynta det till pengar. Icke silfver, hvars blifvande värde är så tvifvelaktigt och som visat sig vara en så dålig spekulation för köpare. Fråga den, som yrkar på mer pengar, hvarför icke guld vore den bästa metallen för regeringens inköp för myntning af pengar, och hör hvad han svarar. Guld är lika mycket en amerikansk produkt som silfver; våra grufvor förse oss med mer än två millioner dollars af det hvarje månad. Han skulle icke kunna göra någon annan invändning, än att detta skulle sänka priset på hans produkt: silfver. Han skulle icke kunna förneka, att guld ger säkrare pengar åt folket.
Det finns ett annat försvar för silfver. Många offentliga män säga oss, att silfvermyntning »ligger i luften», att folk vill ha det, därför att det gör pengar billiga och att, då silfver är af mindre värde än guld, skulle folk lättare betala sina skulder. Låt mig här göra er uppmärksamma på en sak. Folks besparingar och egendom kunde endast på detta sätt reduceras i värde, om guldstandarden föll. Så länge som regeringens sedlar motsvara guld, som nu, är ingen förändring möjlig, hur stort silfverförråd regeringen än köper och myntar. Först när den finansiella krisen kommit och guldstandarden dragits med i förödelsen och hvarje gulddollar var indragen och hållen i mycket högt pris, kunde någon förändring inträffa till förmån för den ena eller andra klassen. Om en person skulle inbilla sig, att han kunde förtjäna något på att regeringen blef invecklad i svårigheter på grund af sina förfalskade silfvermynt, så låt honom erinra sig att, innan denna fåfänga förhoppning kan realiseras, måste hans regering ha förlorat förmågan att uppehålla silfret vid sidan af guldet.
En klok sekreterare i finansdepartemanget har förutsagt resultatet:
»Denna plötsliga indragning af sexhundra millioner dollars i guld, med åtföljande panik, skulle förorsaka en rubbning och finansiell olycka, hvartill världen ännu aldrig sett maken; och vårt land skulle med en gång sjunka ned till silfverstandarden, när det inte längre fanns någon anledning till »myntning, och silfverdollars skulle sjunka till deras råvärde».
Mannen, som söker framkalla denna olycka i hopp att få någon fördel däraf, är tvillingbror till den, som begår ett attentat mot expresståget för att få tillfälle att plundra, eller sätter statsskeppet på grund för att försäkra sig om en andel i strandvraket. Han är en svindlare och en vrakplundrare. Hans intressen äro rakt motsatta de arbetande massornas intressen.
Man framhåller beständigt för oss, att massan af folket håller på »fri silfvermyntning» eller åtminstone på de nuvarande silfverlagarna, emedan hon på något sätt fått det intryck, att ju mer silfver som myntas, dess mer skall hon få på sin lott. Låt oss se litet närmare på den saken. När regeringen köper silfvertackor, ger hon sina egna sedlar eller silfverdollars för dem. Hvem får dem? Ägarna af silfvertackorna. Hur kunna de tagas ur deras fickor och stoppas i folkets? Af hvad vi veta om silfvermännen, kunna vi icke vänta att de skola skänka bort sina dollars till någon. Det är endast när de köpa folkets arbete eller produkter, som de därför lämna dessa dollars till hundra cents värde, men som kostat dem endast sjuttioåtta. Vilja de gifva flera af dessa sjuttioåttacentsdollars, än de skulle ha gifvit af hundracentsdollars för samma arbete och produkter? Nej, icke förrän regeringens försök att gifva silfver ett artificiellt värde gått om inte och våra pengar fallit i värde, då en dollar kanske icke gäller för en half; beräknadt efter guldvärde, skulle de alltid gälla mindre än förut. Huru kan då arbetarnas eller farmarnas fördel tillgodoses? Det är silfverägarna, som få hela fördelen. Detta är ju solklart. Hittills är dollarn, som farmaren eller arbetaren emottager, ännu värd en dollar därför att regeringen genom kraftig ansträngning varit i stånd att uppehålla värdet. Men då »fri silfvermyntning» inträder, måste silfverdollarn sjunka ned till sitt verkliga värde— sjuttioåtta cents—och farmaren och arbetaren bli skändligt bedragna. Fördelen för farmaren, handtverkaren, arbetaren och alla löntagare är, att de pengar de erhålla skola vara af högsta värde och icke billiga—guld och icke silfver.
Hittills ha vi hållit fast vid guld som standard. Allting i Förenta staterna är i dag baseradt på guld, alla sedlar och silfvermnynt motsvarande guld. Har detta varit en klok eller oklok taktik? Skulle det nu vara bäst att kasta öfver bord guldstandarden, som de mest framstående nationerna så ifrigt hålla fast vid, i synnerhet Britannien, och antaga våra sydamerikanska grannars silfverstandard? På den solida guldklippan som vår grund ha vi uppbyggt det rikaste land i världen och det land, som nått den största utveckling i landtbruk, industri, grufdrift och handelsföretag. Vi ha blifvit rikligare välsignade än någon nation solen ännu lyst öfver. I intet annat land äro arbetslönerna så höga eller massan af folket i så burgna omständigheter. Skola vi nu afskaffa guldstandarden eller ens röra vid den? Det är den fråga, som i dag riktas till Förenta staternas folk.
New Yorks Evening Post är ett frihandelsorgan, men tidningen har nyligen sagt, att den hellre ville vara med om att utfärda tio Mc Kinleybillar än en sådan silfverbill som begärdes. Och jag, en republikan och ifrig protektionist, säger er, att jag förr skulle afstå från Mc Kinleybillen och utfärda faktorilagen, om jag i utbyte kunde få den nuvarande silfverbillen upphäfd och silfver behandladt som andra metaller.