En vän till mig köpte en skeppslast säd i Leith, hvarför frakten från New York kostat en dollar pr ton; det kostade honom nittiosex cents pr ton att transportera den trettiofem mil inåt landet. En annan köpte sexhundra ton tackjärn vid Lake Superior, hvilket kostade i frakt till Liverpool fyra dollars pr ton; han betalade 2 dollars 87 cents pr ton åttio mil på järnväg från Liverpool till sina fabriker. För denna summa transportera våra godståg räls femhundrasextio mil, mot åttio mil i England. Om Europa ägde vår fördel af fri konkurrens inom sitt kommunikationsväsen, skulle tillgodogörandet af hennes resurser blifva öfverraskande till och med så sent som nu. Enligt min åsikt ha vi alla skäl att vara glada öfver vårt järnvägssystem. Dess nackdelar äro obetydliga och dess fördelar ofantligt öfverlägsna alla andra system i världen.

Amerikas folk kan le åt sina järnvägsmagnaters och fabrikanters försök att trotsa de ekonomiska lagarna genom »truster», »kombinationer», »pools» eller »differenser» eller något liknande. Låt dem endast hålla fast vid systemet: fri konkurrens. Håll fältet öppet. Frihet för alla att sätta in pengar i järnvägar när och hvar kapital behöfs och med lika villkor för alla. Frihet för alla att inlåta sig i hvilket affärsföretag som helst under lika villkor för alla.

Någon öfverdrifven vinst af kapital eller monopol kan icke vara permanent hvarken inom kommunikations- eller fabriksvärlden. Hvarje försök att uppehålla den slutar med nederlag, och detta nederlag står alltid i proportion till det dåraktiga försökets tillfälliga framgång. Det är helt enkelt löjligt att några män samlas i ett rum och försöka att genom fattandet af beslut förändra de stora lagar, som härska inom affärsvärlden och som alla äro underkastade, både järnvägspresidenter, bankirer och fabrikanter.

Antagligen har trusten snart spelat ut sin roll som högsta mod inom affärslifvet, och ett annat lika flyktigt påhitt visar sig, när nästa period af prisfall inträffar; men det finnes icke den ringaste fara för att sunda affärsprinciper kunna taga allvarsam skada af någon af dessa rörelser. De enda personer, som hafva något att frukta af trusterna, äro de, som äro nog oförståndiga att gifva sig in i dem. Konsumenten och transportören, icke fabrikanten och järnvägsägaren, äro de, som hösta in skörden.

Sedan det föregående skrefs, har en ny sort uppträdt på skådebanan i skepnaden af »Presidenternas öfverenskommelse—en öfverenskommelse mellan gentlemän», hvari medlemmarna förbinda sig att kontrollera, undertrycka och inskränka utvecklingen af vårt präktiga järnvägssystem, under en tid då landet lika väl som någonsin förr behöfver denna utveckling. Dessa gentlemän ämna icke bygga järnbanor, som skola gifva allmänheten förmånen af sund täflan, eller tillåta att sådana byggas hädanefter. Man kan med säkerhet förutsäga att denna leksak skall, liksom sina föregångare, bli förkastad för en annan och att samma personer, som nu äro mest förtjusta öfver den nya skallran, då skola betrakta den med djupaste förakt och gå framåt i den rätta riktningen som hittills och utveckla järnvägssystemet, närhelst och hvarhelst de se ett gynnsamt tillfälle. Närhelst redan existerande järnvägar kräfva af publiken mer än skälig inkomst af insatt kapital eller af kapital, som skulle behöfvas för att fördubbla existerande linjer, skola konkurrerande linjer byggas—till lycka för landets intressen—som ha större fördel af billiga transportkostnader än att tillförsäkra utdelning åt kapitalister. Och närhelst en tantième kan erhållas genom järnvägsobligationer, skola bankirer—äfven till lycka för landet—med glädje skaffa dem afsättning, utan att spörja om några monopol skola kullkastas af de nya linjerna.

Det står icke i mänsklig makt att för mera än en kort tid, en mycket kort tid, erhålla ovanlig profit på kapital, antingen det står i kommunikations- eller fabriksaffär, så länge som alla ha rätt att täfla. Och denna frihet, kan man med säkerhet antaga, att amerikanska folket icke ämnar låta inskränkas. _________________________________________________________________

ENGELSK-AMERIKANSKA HANDELSFÖRHÅLLANDEN

(Ur ett tal i »The Chamber of Commerce», Halifax, Sept. 1900)

Kontrasten mellan de två ländernas kommersiella metoder. Den roll tariffen spelar i handeln. Tulltariff i Förenta staterna— frihandel i Storbritannien, en jämförelse mellan resultaten.

PÅ tröskeln till denna stora fråga möta vi det alltid lika nya diskussionsämnet: frihandel versus protektionism. Det finns endast ett slags frihandel, men det finns två slags protektionism. Först: det britiska slaget, och så det amerikanska, mycket olika, i sanning, såväl i teori som praktik. Protektionism i Britannien betyder helt enkelt, att folkets föda skall beständigt fördyras för konsumenten och följaktligen jordens värde beständigt och artificiellt höjas. Den amerikanska uppfattningen af protektionism är den, som föresväfvade Mill. Den ansluter sig till Adam Smiths lära, att målet, som bör eftersträfvas, är riklig tillgång på en artikel till billigaste pris under fritt varuutbyte. Han förlorar aldrig konsumenten ur sikte. Om vi ha skäl att tro, att ett lands resurser endast behöfva utvecklas för att åstadkomma bättre och billigare tillgång på en artikel, än något annat land vore i stånd till, så tro vi med Adam Smith, att det kan ibland vara klokt att betala denna artikel dyrare för en tid, om slutet blir en större marknad. Adam Smith var ingen vild doginatiker i frihandelsfrågan; han har tvärtom uttalat som sin mening, att han lika väl kunde vänta ett Utopien på jorden som en genomförd frihandel, t. o. m. i Britannien. Och när det gällde ändringar i lagliga bestämmelser, hade han alltid en punkt klar: att de måste ske varsamt och utan allvarlig skada för handeln, sådan den är. Här äro två exempel, som belysa skillnaden mellan protektionism i England och Amerika. Under unionskriget sårades och retades amerikanska folket af den fientlighet, som visades, icke af britiska folket, utan af britiska regeringen. Amerikanarna beslöto att inskränka bruket af engelska produkter så mycket som möjligt och i synnerhet att göra sig oberoende af deras järn- och ståltillförsel, krigets senor, synnerligast som de af Englands fientliga hållning och byggandet af Alabama icke voro lika säkra som—tack vare försynen!—de nu äro, att krig mellan de två länderna icke kan uppstå. Orätt, tillfogad nationer eller folk, medför alltid vedergällning, och hvarje framkallad fiende är en fara, som när som helst kan explodera. Alabama gaf oss trettio års oafbruten protektionism och sätter oss i stånd att öfversvämina England med vårt stål. Regeringen frågade fabrikanterna huru stor tull, som fordrades för att förmå dem att börja det nya företaget att tillverka stål. Dittills hade vi icke drifvit denna rörelse med vidare framgång. Trettio procent begärdes och erhölls. Alla känna till resultatet. Amerikanska nationen har billigare stål än någon annan, icke ens den britiska undantagen, och förser en stor del af världen med denna vara. Amerika är utan all motsägelse det land, som nu står främst i fråga om ståltillverkning. Nu tro vi att tillfälligt tullskydd, sedermera reduceradt till en fjärdedel af dess första utsträckning, är till fullo försvaradt. Tag det andra fallet: de bästa männen inom hvarje nation måste alltid sträfva efter att befordra nationens materiella framsteg genom att införa nya arbetsområden, och det ansågs, att genom lämpligt tullskydd under någon tid skulle Unionen kunna fylla landets behof af socker billigare än att taga det från utlandet. Men detta experiment misslyckades fullständigt. Vi hade begått ett misstag, tullen afskaffades, och socker blef åter fritt. I det ena fallet var tullskydd fördelaktigt, i det andra icke. Jag tror att, som det gått i Förenta staterna, kan det också komma att gå i andra länder. Hvarje nation vill försöka att inom egna gränser tillverka en artikel, som lofvar bli billigare och bättre, än när den tages utifrån, och vi måste tåligt afvakta resultatet af dessa försök. Alldeles som Förenta staterna afskaffade sockertullen, så tror jag att andra nationer skola ansluta sig till den amerikanska uppfattningen i tullfrågan, att det är oklokt med permanent tullskydd och att en nation, som försöker vinna fördel genom ständig beskattning af en artikel, är lik en man, som försöker lyfta sig genom att dra sig i håret. Ehuru jag är teoretiskt öfvertygad om att det ibland kan vara klokt af en ung nation att insätta kapital och intelligens på experiment i nya förvärfsgrenar, hvilket alltid är förenadt med särskild risk, så är jag icke desto mindre en anhängare af Adam Smiths lära, att önskemålet måste vara fritt varuutbyte mellan alla världens nationer, endast underkastade behofvet af inkomst; men denna inkomstfråga är af vikt.