DEN AFGÖRANDE FRÅGAN
Låt oss följa honom litet längre. Den unge mannens arbete i firmans tjänst har en dag framkallat nödvändigheten för honom att göra ett besök hos arbetsgifvaren i hans hem. Sådana tillfällen yppa sig allt oftare, den unge mannen blir känd och värderad i familjen; till slut spörjer principalen sig själf, om han icke någon dag kunde taga honom till kompanjon, och då kommer frågornas fråga: »Är han redbar och duglig?»—Låt mig dröja här ett ögonblick. Mina herrar, detta är den afgörande frågan, hvalfvets slutsten, ty ingen duglighet, hur stor den än må vara, är värd något utan redbarhet. När Burns skildrade Skotlands genius i »Visionen», kommo dessa egendomliga ord honom i sinnet:
»Hennes öga, äfven då det ut i tomma rymden såg, lyste klart af tro och heder».
Intet fördöljande, ingen beräkning, ingen spekulation på att vinna en oförtjänt förmån, aldrig en handling, hvars upptäckt skulle bringa er skam. Affärsmannen söker allra först hos sin kompanjon »ett redbart sinne», den, som, äfven för att tjäna honom, vek en hårsmån från den smala vägen, skulle genast förlora hans förtroende. Är han intelligent? Är han i stånd att bilda sig ett korrekt omdöme, grundadt på insikt och klarsynt förutseende? Unga män—ja, gamla män också— gifta sig förhastadt, hvilket är mycket oförståndigt af både de unga och de gamla. Men om ett kompanjonskap kan man säga, att det sällan ingås i förhastande. Det är icke en eller två egenskaper, som afgöra det, utan karaktären i sin helhet—tilltalande i många afseenden, icke frånstötande i något och med särskild duglighet i ett eller två.
Vi höra ofta talas om huru omöjligt det i våra dagar är för unga män att starta nya företag, därför att affärer ske i så stor skala, att det erforderliga kapitalet närmar sig millionen, och sålunda är den unge mannen dömd till en löntagares lif. Detta är sant endast i fråga om de stora korporationerna, i hvilka man icke kan bli delägare utan kapital. Ni kan köpa så och så många aktier för så och så många dollars, och som de unga män jag nu talar till äro fast beslutna att förr eller senare blifva sina egna herrar, så tror jag icke att anställning i en stor korporation—där hög aflöning är allt hvad de kunna vänta—är lika fördelaktig för dem som hos privata ägare.
Äfven presidenterna för dessa korporationer äro endast aflönade och således icke, i ordets strängaste mening, affärsmän. Huru skulle då en ung man, som arbetar under dem, vara annat än en löntagare hela sin lifstid?
HVAR FINNAS TILLFÄLLENA?
Mången affär, som länge arbetat med framgång under kompaniskap, förändras till bolag, aktierna erbjudas till salu, och lärda herrar, menlöst okunniga i affärer, och, stundom, spekulativt anlagda kvinnor samt—jag är ledsen att tala om det—ofta präster och artister äro förledda att köpa. Allmänheten köper affären, men de skulle hafva köpt mannen eller männen, som skötte affären.
Kommer ni ihåg historien om Travers? En vän bad Travers komma in och titta på en hund, som han tänkte köpa för att ränsa sitt konservatorium från råttor. Just som hundsäljaren skulle visa honom, hur utmärkt hunden gjorde slut på odjuren, kom en stor, väldig gammal råtta jagande hunden framför sig. Travers vän frågade honom:
—Hvad skulle du göra?