Fördelarna vid Siemens Martin-metoden hade erkänts af åtminstone en firma, hvars representant hade sett den tillämpas utrikes. Cooper, Hewitt & C:o tillkommer förtjänsten att ha gjort första experimentet med den i Förenta staterna. Detta var 1868. Men den större kostnaden vid tillverkningen af detta slags stål inskränkte dess användning. Det var först vid upptäckten, att Thomas basiska process lämpade sig förträffligt för »open-hearth»ugnen, som martinstålet fick rang bredvid bessemerstålet. Det första basiska »open-hearth»stålet i vårt land tillverkades af firman Carnegie, Phipps & C:o i Homestead år 1888. I öppen härd tillverkas numera två slags stål, det sura och det basiska. Det senare är mycket billigare än det förra, ehuru det till och med är renare, enär den basiska processen fullkomligt aflägsnar alla »oarter». Basiskt »open-hearth»stål ersätter numera på många ställen svenskt järn, äfven till hästskor. Pansarplåt förfärdigas däraf. East-Riverbron bygges af surt stål, hvarför ett högre pris betalas; men detta kommer sig endast däraf att ingeniören icke är mottaglig för bevis. Den stora fördelen för Förenta staterna af den basiska metoden är, att våra enorma upplag af starkt fosforhaltig järnmalm kunna användas till stål, under det att bessemermetoden i den amerikanska tillverkningen kräfver jämförelsevis fosforfattiga malmer, på hvilka tillgången är ganska begränsad. Ståltillverkningen i öppen härd är i ständig tillväxt.
Sålunda har järnåldern, som slutade under förra århundradet, efterträdts af bessemerstålåldern, hvars regeringstid räckte endast trettiosex år, med början 1864, och som nu träder tillbaka för att lämna plats åt Siemens »open-hearth»stålåldern. Tillverkningen i öppen härd har numera i Storbritannien långt företräde för bessemer, och jag tror mig våga påstå, att det blir samma förhållande i Förenta staterna.
Försvinnandet af bessemeråldern har framkallat de södra staterna som en blifvande ståltillverkare, som eljes aldrig skulle kommit med i marknaden, emedan dess malmer äro olämpliga för bessemerprocessen, men troligen visa sig passa för »open-hearth»processen. Förrän Tennesseebolagets nya stålfabriker ha kommit i gång och arbetat någon tid, kan man icke med säkerhet uttala sig om, huruvida Södern kan blifva en medelpunkt för ståltillverkning, men efter alla tecken att döma ser det ut, som om den snart skulle blifva en ganska viktig faktor på detta område.
Stålets nuvarande medelpunkt utgöres af en kvadrat mellan Pittsburg och Wheeling, nordväst till Lorain, åt öster till Cleveland och åt söder tillbaka till Pittsburg. Inom detta område tillverkas mest stål. Ensamt Allegheny—Pittsburg inberäknadt—tillverkade 1899 nästan en fjärdedel af allt tackjärn i Förenta staterna, nästan hälften af »open-hearth»stålet och nästan 39 procent af all slags ståltillverkning. Och det ser icke ut som om denna region snart skulle bli undanträngd. Colorado skall otvifvelaktigt utvecklas i förhållande till hela Västkusten. Chicagos ställning som stålfabrikant är redan försäkrad. Det stora landet i sydväst visar icke benägenhet att tillverka stål i vidare utsträckning. I medlet af förra århundradet utgjorde de östra staterna ståltillverkningens egentliga hemort. Till och med i Pennsylvania tillverkades hälften af dess stål öster om Alleghenybergen. Sedan dess har riktningen gått snabbt åt den region, som kallas »Central West» och som har Pittsburg till sin medelpunkt. Öfverflyttningen af de stora Lackawanna järn- och stålfabrikerna i Scranton, Pa, till Buffalo, och Betlehemstålbolagets lysande triumfer i pansarplåt, kanoner och smiden som specialitet—hvilket gaf det en särskildt framstående ställning—äro bevis på att Östern icke är någon lämplig plats för tillverkning af vanligt stål. Historien om stålfabrikerna i Troy är ett annat bevis. Det finns ett undantag på denna marsch västerut—Harrisburg i östra Pennsylvania, som fortfarande är en framgångsrik och betydande tillverkningsort. Marylands-stålbolaget vid kusten har förmånlig export, men ännu viktigare för bolagets framgång är dess skeppsbyggeri, hvartill platsen på grund af tidvattnet är synnerligt välbelägen. Intet tyckes antyda, att medelpunkten för ståltillverkningen i detta land kommer att rubbas i det nya århundradet. Det är, som sagdt, i Centralvästern, och där tyckes den komma att stanna.
Men till och med där verka krafter, som kunna föranleda viktiga förändringar. Städerna vid sjöarna längs norra gränsen af centralvästerns region tillväxa snabbt; de äga fördelen af ytterligt låg transportkostnad till sjös och genom Wellandkanalen samt kunna lasta direkt på Europa. Men största betydelsen ha de låga fraktsatserna på Eriekanalen under mer än halfva året. Dessa ådraga sig uppmärksamhet, synnerligast sedan man gjort försök att slå ihop stambanans alla linjer till ett direktorat för att kunna fordra högre fraktsatser. Lackawanna järn- och stålbolagets förläggande af sina verk till Buffalo visar tydligt dragningen till sjöarna. Järnvägssammanslagningens politik lägger otvifvelaktigt an på att gynna de södra hamnarna och New York. Skillnaden mellan tre cents pr hundra för Baltimore och två cents för Filadelfia öfver New York visar, att trafiken fortfarande söker dessa hamnar och att New Yorks andel af skeppshandeln alltjämt minskas. Men det är icke antagligt att staden eller staten New York underlåter att försvara sin ställning genom det vapen, som New York äger framför alla de andra staterna i sin vattenfarled från sjöarna till New Yorks hamn. Jag tar detta för afgjordt och förutsäger en stor utveckling af stålindustrin i denna del af centralvästern, som ligger längs södra stranden af Eriesjön och som har den billigaste transportvägen till New York.
Ett af de utmärkande dragen för det nya århundradet är återgången till sjötransport för tyngre varor. På insjöarna finnas redan skepp, som lasta 7,000 tons. Pråmar skola göra regelbundna turer på Ohiofloden och på den utvidgade Eriekanalen samt äfven på kanalen från Chicago till Mississippi. Många andra sjövägar skola öppnas för transport af stål och stålfabrikat till en tredjedel, ofta en fjärdedel af fraktsatserna på järnväg.
Det är knappt troligt att någon bättre eller billigare metod för ståltillverkning står att uppnå, eller att stål utan förlust kan säljas billigare än två cents för tre skålpund. Det tjugonde seklet med alla sina kommande underverk skall troligen sluta med stålltillverkningen då som nu i öppen härd. Det ser icke ut, som om någon förbättring vore möjlig.
De senaste åren ha bevittnat exporten af vårt stål till andra länder. Republiken har icke endast fyllt sina egna behof, utan försökt att fylla hela världens; icke endast i stål, utan i tusen och en andra artiklar, hvilkas hufvudbeståndsdel utgöres af stål. Den billiga tillverkningen ökar dess användning i en utsträckning, hvarom vi knappast kunna bilda oss en föreställning. Ett exempel härpå af de många, som kunna anföras, är att för tre år sedan användes icke en ton stål till järnvägsfraktvagnar här i landet; nu användes tusen tons stål dagligen ensamt för detta ändamål. Järnmalm- och kolgrufvorna i Storbritannien bearbetas till det yttersta, och ändock ökas icke förrådet mycket. I Tyskland är det på samma sätt med undantag af att där finnas några mindre goda fyndorter, som kunna utvecklas, ifall priserna stiga, hvilket är antagligt. Ryssland har icke spelat någon vidare roll i stålindustrin; om landet vid århundradets midt kan fylla sina egna behof, är det godt. Utom i Förenta staterna, England och Tyskland tillverkas obetydligt stål. Förhoppningarna på Kina och Japan i detta fall komma nog på skam. Storbritannien och Tyskland kunna icke öka sin tillverkning mycket öfver den nuvarande, så att Förenta staterna tyckes vara det enda land, som kan tillfredsställa världens behof. Vårt förråd af järumalm räcker att motsvara all efterfrågan åtminstone under århundradets första hälft; hela århundradet hvad koks angår. Utan tvifvel komma nya lager att upptäckas innan de nuvarande äro uttömda.
Några år härefter skall exporten och tillverkningen af järn och stål från republiken till många delar af världen—hvilken export år 1900 beräknades till 129,000,000 dollars—bli så stor, att den bildar ett nytt kapitel i stålets rekordslående historia.
Vår stålindustris inflytande på den inhemska utvecklingen kommer att bli underbart, ty den nation, som åstadkommer det billigaste stålet, har de andra nationerna vid sina fötter i alla dithörande affärsgrenar. Det billigaste stålet betyder de billigaste skeppen, de billigaste maskinerna, de billigaste tusen och en artiklar, af hvilka stål utgör en beståndsdel. Vi stå framför en så storartad utveckling af republikens industri, att världen ännu aldrig sett dess like.