Låt oss lugnt betrakta saken. Flertalet arbetare—handtlangare inberäknade—har en årlig inkomst af 60 till 120 pund. Enligt den statistik, som upprättats af Arbetsbyrån i Massachusetts—den högsta auktoritet vi äga—ställa sig lefnadsomkostnaderna i England och Amerika sålunda:
Inkomst 300 doll. till 450 pr år Inkomst 450 doll. till 600 pr år
—————————————————+————————————————-
Utgifter Amer. Engl. Utgifter Amer. Engl.
—————+———+————————+—————+———+———————-
Lifsmedel 64 81 Lifsmedel 63 78,75
Kläder 7 7 Kläder 10,50 10,50
Hyra 20 13 Hyra 15,50 10,37
Bränsle 6 7 Bränsle 6 6
Diverse 3 3 Diverse 5 5
Summa 100 111 Summa 100,- 110,62
Detta visar de högre priserna i Storbritannien. Men sedan denna tabell uppgjordes, ha priserna mycket fallit i Förenta staterna, långt mer än i Storbritannien. I ett värdefullt engelskt verk »Folkets arbete och lif» uppgifver Charles Booth, att födan för en familj belöper sig till 50 à 60 procent af inkomsten. »Lifsförnödenheter», hvarmed här menas allt som ingår genom munnen, är den största utgiftsposten för en arbetarefamilj. Den sträcker sig från sextiofyra procent i Amerika till åttioen i England. Anledningen till denna skillnad är tydlig. Alla slags födoämnen äro naturligtvis billigare i Amerika än i England. Det förra landet exporterar dem till det senare. Tobak är mycket billigare. Amerika producerar tobak, och tullen är endast sex cents pr skålpund emot åttiofyra cents tull i monarkien—fjorton gånger så stor. Tullen på whisky är 40 cents pr gallon, således sex gånger högre i Storbritannien än hos oss, och whisky tillverkas billigare i Kentucky än i Irland eller Skottland.
Öltullen är i Amerika 96 cents pr tunna och i England 1 dollar 75 cents. Te och kaffe äro tullfria för amerikanaren, men belagda med tull för engelsmannen. Socker (råsocker) är tullfritt i båda länderna, utom i republiken en obetydlig tull på utländskt raffinad. När massorna i Storbritannien inse huru tungt de äro beskattade i jämförelse med Förenta staternas arbetare, komma de antagligen att framställa kraf på billigare tullsatser på sådana artiklar, hvilka komma under rubriken: lifsförnödenhter—framför allt på ett tullfritt frukostbord.
Det billiga priset på födoämnen i Förenta staterna skulle öfverraska en engelsk iakttagare, som ville studera denna fråga genom alla fyrtiofyra staterna och icke endast i New York eller städerna vid atlantiska kusten, till hvilka produkter från Västern måste transporteras.
Sedan vi nu sett, att tre fjärdedelar af en arbetarfamiljs utgifter gå åt till »lifsförnödenheter» och funnit att priset på dessa ställer sig billigare i Indianapolis än i Manchester, så komma vi till utgiften n:r 2: hyran. Denna slukar i Amerika 20 procent af familjens inkomst och i England 13. Den britiske arbetaren bor mera inskränkt. Den bättre klassen i Amerika har, som regel, tre eller fyra rum, i Storbritannien två. Hyran är onekligen mycket högre i det nya landet.
Den nästa viktiga utgiften är »kläder», hvilken representerar 7 procent af utgifterna såväl i Förenta staterna som i England. Detta öfverraskar kanske mången läsare, innan vi hunnit förklara anledningen. Kläder af finaste importerade tyger äro mycket dyrare i Amerika än i England, där tyget tillverkas, men kläder gjorda af amerikanska tyger äro mycket billiga och fullt brukbara. Tyget är tjockt och groft och icke så behagligt att vara klädd i—till och med gröfre än skotsk cheviot. Men massan af folket använder det, likasom hon använder ylleunderkläder af samma slag. Därför beröres arbetsklassen icke så mycket af tullen på fina yllevaror, hvilka endast importeras af de få rika. Jag har här framför mig annonser i amerikanska tidningar, af hvilka framgå att en färdigsydd kostym kan köpas för två eller tre pund—just samma pris som i Storbritannien.
Här är en sann historia i detta ämne. En bekant parlamentsledamot, som för någon tid sedan höll ett tal för sina valmän i det inre af landet, sade dem att lefnadskostnaderna voro mycket högre i Amerika än i Storbritannien och att priset på kläder var tre gånger så högt. En afskrift af talet skickades till hans vän, en af våra mest kända män i Förenta staterna, hvilken talaren ofta brukade besöka. En kort tid därefter aflade han, tillsammans med sin hustru, ett besök hos sin vän i republiken. En morgon visade sig värden vid frukosten i en ny kostym, som väckte allmän beundran. Den engelska damen förklarade att den var »mycket trefligare än den kostym hennes man hade». Värden frågade sin gäst, hvad han trodde att kostymen kostade; hvarpå den intet ondt anande engelsmannen svarade: »Well, den kostym jag har på mig kostar mig 7 pund, och jag antar att er i detta förskräckliga tullskyddade land måste ha kostat 12 pund.» Detta var hans uppfattning, sedan han noga granskat kostymen. »Well,» sade värden, »jag betalade precis fyra och en half dollars för kostymen, och jag skulle önska att ni ville ta den med er hem till England och visa den för edra valmän samt tala om historien.» Detta afböjdes dock under muntert skratt. Värden hade vid ett besök i byn händelsevis fått se en lastvagn från Boston, hvarifrån såldes färdiggjorda kläder, och frågade försäljaren, om han hade en dräkt som passade honom. »Ja,» svarade denne, »och om ni tar en kostym, så kan ni få den till partipris. Detaljpris är 6 dollars.»—»Det är bra. Skicka hem den.» Den sändes genast, med det ofvan nämnda resultatet. Det var naturligtvis amerikanskt material, icke så slätt eller så fint som det den ärade parlamentsledamoten hade, men likväl en bra och treflig kostym. Men priset var så lågt, att jag icke vågar gå i borgen för hållbarheten. För 15 dollars kan man få utmärkta kostymer.
När vi se på summan af extra fina yllevaror, importerade af Förenta staterna, se vi huru obetydlig den är, i jämförelse med totalförbrukningen af ylle. År 1890 var värdet på inhemska yllevaror 338,000,000 dollars. Importen af de dyrbara fina utländska yllevarorna belöpte sig endast till 35,500,000 dollars—och då priset per meter af den importerade varan säkerligen var dubbelt så högt som det inhemska, betyder detta icke mycket öfver fem procent af den förbrukade mängden. Och det är de få rika, som ensamt använda de dyrbara utländska varorna.
Det förhåller sig på samma sätt med bomullsvaror; värdet af landets egen produktion var 298,000,000 dollars, af det importerade 28,000,000, hvilket gör icke fullt fem procent af hela förbrukningen —under förutsättning af dubbla priset pr meter för den utländska varan. En arbetarefamilj använder bomullsvaror i en ganska betydande mängd.