(Ur Macmillans Magazine, Januari 1885)
En kort historik öfver upptäckten af olja och gas. Borrningsmetoden och produktens användning. Förmögenheter vunna på obetydligt kapital. Möjligheterna af dess användning i framtiden.
Att det nya brännämne, som jorden nyligen slungat ut, skulle tillvinna sig allmän uppmärksamhet, kan icke väcka förvåning, ty helt visst har aldrig något liknande varit sett. Det distrikt, som af alla på hela jordens yta torde vara rikast på underjordiska skatter, är Västra Pennsylvania, som till sin hufvudstad har det rökiga Pittsburg. Sydost från staden ligger det ryktbara lagret af brännkol, kändt och användt öfver hela Amerika från Atlantens hafskust till Colorados silfvergrufvor. Ådran är från sju till nio fot djup och omfattar en yta af tvåhundra kvadratmil. Den har ett så gynnsamt läge för brytning, att tusentals tons koks ha sålts för tre shillings och sex pence pr grosston, lastad på järnvägsvagn. Denna affär har nått en snabb utveckling, till och med för detta land, ty de män lefva ännu, som byggde den första koksugnen, under det att i dag finnas mellan nio- och tiotusen ugnar. Det är endast tjugo år sedan koks första gången användes i masugn. Under år 1882 tillverkades 138,001,840 bushels. [1]
[1] En bushel = 36,35 liter.
Rakt i öster från Pittsburg ligger Westmorelands gaskolfält, hvarifrån de östra städerna erhålla sitt förråd af gaskol. Denna kolådra är från fem till sex fot djup och brytningen sker så lätt, att Pennsylvania- järnvägsbolag får kol lastadt på lokomotivtendern för ungefär tre shillings pr grosston. Fältet sträcker sig i ost och sydost från staden, längs Monongahela- och Youghiohenyflodens stränder. Det är ur grufvorna på dessa stränder, som många städer—till och med så aflägset belägna som New Orleans—förses med gaskol. Den årliga produktionen öfverstiger 7,000,000 tons.
Om vi nu från bränn- och gaskollagren vända oss mot norr, så komma vi på ett afstånd af hundra mil (eng.) från Pittsburg till oljeregionen. Hur hastig utveckling upptäckten af bränn- och gaskol än haft, kan den icke jämföras med den enastående framfart som upptäckten af petroleum haft.
Det är endast 22 år sedan jag, i sällskap med några vänner, besökte Storey Farms ryktbara oljekälla vid Oil Creek. Oljan rann då från källan ut i den lilla viken, där ett par flatbottnade pråmar lågo fyllda, färdiga att flottas ned till Alleghenyfloden på en bestämd dag i hvarje vecka, då viken afstängdes genom en tillfällig fördämning. Detta var början till oljeaffären. Vi köpte farmen för 39,000 dollars, och vi hade så liten tro på jordens förmåga att för någon längre tid lämna de hundra fat om dagen, som källan då gaf, att vi beslöto göra en damm, som kunde rymma hundra tusen fat olja, hvilket förråd vi värderade till 975,000 dollars, när tillgång upphörde. Olyckligtvis för oss läckte dammen förskräckligt; afdunstningen förorsakade oss äfven förlust, men vi fortsatte att låta oljan rinna dag efter dag för att ta igen skadan, tills flera hundra tusen fat på detta sätt hade gått förlorade. Vår erfarenhet med farmen kan vara värd att omtala. Dess värde steg till 4,870,000 dollars, det vill säga att bolagets aktier såldes i marknaden på denna basis. Och ett år lämnade den i utdelning 975,000 dollars—en icke oäfven ränta på det insatta kapitalet: 39,000 dollars. Men detta är ett undantagsfall; många millioner dollars ha gått förlorade på oljespekulationer. Endast ett par år förut hade samma olja sålts för ett par dollars flaskan såsom ett osvikligt botemedel för alla verkliga eller inbillade sjukdomar, som hemsöka människosläktet. Den kallades då för »Seneca-olja»—»det stora indianska läkemedlet»—därför att indianstammar med detta namn, hvilka då bebodde distriktet, brukade skumma oljan i viken. »Det oöfverträffliga läkemedlet» säljes nu för mindre än 75 cents pr fat, och det är egendomligt att personer, som så ifrigt köpte det för två dollars flaskan och gåfvo intyg om dess läkande kraft, nu anse att alla dess dygder försvunnit, när det kan köpas för en cent. Så mycket gäller det hemlighetsfulla i materia medica.
Från denna lilla början för tjugo år sedan kan platsen nu (1885) leverera 70,000 fat olja dagligen. Sistlidna 1 november funnos i cisternerna icke mindre än 38,034,337 fat—ett tillräckligt förråd för att fylla världens behof under några år. Till den 1 januari 1884 har denna oljeregion afkastat 250,000,000 fat, och ännu ökas tillflödet dag för dag. För att transportera denna enorma massa ha 6,200 mil järnrör blifvit lagda. Oljan pumpas genom dessa från källorna—hvilka uppgå till ett antal af 21,000—till kusten omkring 300 mil därifrån.
Värdet af petroleum och dess produkter, exporterade år 1877, belöpte sig till 61,789,438 dollars. År 1883 värderades exporten endast till 45,000,000, ehuru antalet gallons (656,363,869) var nästan dubbelt så stort som exporten 1877. Totalsumman af allt, som exporterats till den 1 januari 1884, öfverstiger 625,000,000 dollars. Det kan med full tillförlitlighet sägas, att oljekällorna i Västra Pennsylvania lofva att lämna så riklig afkastning innan de äro uttömda, att hela nationalskulden kunde betalas därmed.
Vi komma nu till den senaste upptäckten af våra underjordiska skatter, nämligen de naturliga gaskällorna, hvilka hastigt börja framträda omkring Pittsburg. Just som den naturliga ojlan syntes på ytan af Oil Creek, så märktes i distriktet nordost om Pittsburg, på femton mils afstånd, små gasstrålar som bubblade upp ur vattnet å vikarna. Sumpgas hade för flera år sedan upptäckts på tjugo fots djup och användes ibland af farmarna vid sockerkokning af lönnsaf. Medelpunkten för detta distrikt för naturlig gas är den lilla staden Murraysville i Westmoreland. I en liten kvarnränna på platsen hade man märkt en större gasmängd än vanligt, och några spekulanter verkställde för femton år sedan borrningar efter olja men när de borrat 900 fot djupt, så fanns där ingen. Sju år därefter beslöt ett annat sällskap att försöka på ett ännu större djup. De hoppades naturligtvis att finna olja, men när de borrat till ett djup af 1,320 fot, inträffade en fruktansvärd explosion, som slungade borren i luften och krossade allt i spillror. Dånet af den lössläppta gasen hördes ända till Monroeville, som låg fem mil därifrån. Den fängslade kraften hade ändligen befriats och blef en ny rikedomskälla åt Västra Pennsylvania —redan förut alltför rikligen välsignadt, känner läsaren sig kanske hågad att tilllägga. Sedan fyra rör, hvartdera två tum i diameter, hade blifvit lagda från brunnens mynning och strömmen ledd genom dem, antändes gasen, och hela landskapet upplystes på många mils omkrets. Detta värdefulla brännämne lät man förfara under hela fem år, därför att inga kapitalister kunde förmås att riskera 200,000 dollars till rörledningar för att leda oljan till bruk och fabriker, där den kunde bli till nytta.