2). Ingen inkomstskatt skulle erläggas under fredstid.
3). Redan stadgade industrier skulle icke ofta underkastas våldsamma förändringar, utan skulle få tid att sätta sig in i nya förhållanden. Sänkning af mer än halfva tullen på en vara på en gång är oklok och till och med farlig.
4). Ömsesidighetspolitiken är, att döma efter hvad som blifvit gjordt, den bästa att följa för utsträckning af vår utländska handel, och bör återställas.
5). Premium på socker af inhemsk råvara skulle icke upphöra, ty det har icke ännu blifvit bevisadt, att tillverkningen af bet- och sorghumsocker icke till slut kan tillfredsställande motsvara landets behof.
6). Sådan ull, som vi icke kunna producera men behöfva för blandning, skulle gå tullfri.
7). Alla konstsaker skulle vara tullfria, därför att de förr eller senare tillf alla offentliga institutioner.
8). Är tulltaxan en gång fastställd, så skulle tulllagstiftning endast få förekomma andra året efter hvarje statistisk undersökning, med undantag af ett sådant tillfälle som det närvarande, då en brist i nationalinkomsten och sund politik nödvändiggöra tullpålagor på de rikas lyxartiklar.
Sådan skulle den tulltaxa se ut, som skulle vara till fördel för den arbetande befolkningen och för alla dem, som lefva enkelt och anspråkslöst. Hvarken protektionist eller frihandlare skulle kunna kalla den sin, därför att den icke inginge i någotdera partiets intresse, utan endast som inkomst och byggd på den teori, att massans fördel befordras därigenom. Tullfrågan skulle icke höra till politiken, utan vara en blott och bart »business-question», och om tullagsstiftningen tillåtes hvila i tio år, så anser jag att landet skulle snart repa sig och börja sin marsch mot den lyckliga ställning —för så vidt som tullpolitik kan påskynda denna länge efterlängtade marsch—som karakteriserade åren mellan 1880 och 1890—denna tid, som i fråga om materiellt välstånd kan kallas republikens guldålder.
_________________________________________________________________