Lætizia! utbrast han med stämman bruten af sinnesrörelse. Och för första gången omfamnade dessa båda hvarandra i en lång, innerlig omfamning: hans var tacksam rörelse, hennes smärtsam försakelse.
Alie, sade Andrea därefter och tog hennes hand. Vet att den vördnad och tillgifvenhet jag hyser för henne är så stor, att både ditt och mitt öde beror af henne. Jag ska hellre mista det käraste jag eger i världen än göra henne emot.
Du ska göra hvad hon vill, sade Lætizia, pekande på Alie. Jag har förtroende till henne — vi förstår hvarandra. Hvad hon beslutar gillar också jag, ty jag är säker på att det är det bästa för dig.
Hon hade fullkomligt återvunnit sin själfbehärskning och smålog mot honom med en äldre systers lugna välvilja.
XII.
En dag i slutet af juni ankom ett ungt par till ett litet, anspråkslöst hotell långt upp bland bergen i Tyrolen. Alla de öfriga gästerna på hotellet intresserade sig mycket för dem. De syntes aldrig annat än vid måltiderna, stannade aldrig kvar efter middagen i sällskapsrummet utan gingo strax upp till sig och gjorde ej ens mycket fotturer. Men när de kommo till bordet, vanligen för sent, låg det ett sådant skimmer af lycka öfver dem, de voro så frånvarande och likgiltiga för omgifningen, så synbart försjunkna i en egen, rik, hemlighetsfull sällhetsvärld, att de liksom spredo en fläkt af poesi och erotik omkring sig, blott de visade sig. Alla talade om dem som »de nygifta», och mången ung eller halfgammal mö, mången desillusionerad hustru betraktade nyfiket och med afund denna lyckliga unga brud, som ryckte till, när någon tilltalade henne, som om man väckt henne ur en dröm, glömde att räcka faten till sin granne till höger under det hon alltjämt tänkte på att förse sin granne till vänster samt var fullkomligt omedveten om, att man beundrade hennes skönhet och hviskade om henne vid bordet. De talade nästan icke med hvarandra under måltiden, men det fanns ingen som ett ögonblick kunde taga detta för likgiltighet, ty man kände instinktivt, att det blott var, emedan de ej kunde tala till hvarandra utan en smekning, ej kunde se på hvarandra utan ett allt för vältaligt leende, ej kunde yttra likgiltiga och hvardagliga ord till hvarandra. Och om han någon gång gjorde henne en obetydlig fråga, t. ex. om hon ville ha mer af den eller den rätten, såg hon upp på honom med en sådan värme i blicken, en sådan glöd på kinden och ett så rörligt uttryck kring läpparna, att en tysk, som satt midt emot henne vid bordet, blef alldeles utom sig af förälskelse och svartsjuka och påstod, att han skulle sluta sitt hittills hederliga lif som mördare, i det han skulle hitta på något tillfälle att peta den där italienaren utför ett bråddjup.
Alla försök att inleda bekantskap med dem afvisades af Alies förströdda svar och ögonblickliga återfall i sina drömmerier och af Andreas iskalla oåtkomlighet. Man lyckades ej ens få reda på, af hvilken nation hon var; man märkte, att hon förstod och talade alla språk, men alla med en något främmande accent.
Sålunda hade de tillbragt flera veckor på samma hotell utan att känna en enda af de öfriga gästerna där.
Men ingen, som såg detta lyckliga par kunde ana det mörker, som midt under detta solljus småningom lade sig mer och mer öfver den enas själ. Ju mer fullkomlig deras lycka var, ju mer växte inom Alie vissheten, att den ej kunde räcka länge. De hade förverkligat Andreas dröm: att under några veckors fullt egande och njutande samla ett helt lifs kärlekslycka. Hon kände mången gång, att detta var för mycket, att detta var ett oförsvarligt slöseri. Men känslan af det stora mörkret, som väntade henne efteråt, kom henne att nedtysta alla betänkligheter och girigt gripa hvarje ögonblicks lycka, som nu skänktes henne.
Och under tiden samlade hon all sin själs energi kring den tanken: att hon måste hafva styrka att gifva honom fri den stund, han själf skulle önska det; att hon icke finge, i det afgörande ögonblicket, förneka sin naturs djupaste kraf: att hellre gå under själf än se en annan ofritt fasthållen vid sig.