Alie skref och uttryckte sin lifliga glädje öfver att allt utvecklat sig så bra och gjorde Aagot en mängd frågor om deras lif, om parfveln, om fru Rode. Tillgifvenheten och intresset för dem hade vaknat på nytt vid Aagots förtroliga meddelande.
Andrea blef otålig, då han såg henne så ifrigt upptagen och frågade, om hon ej kunde fortsätta i morgon, han ville gärna gå ut lite nu.
Hon svarade kort och utan att se upp: nej, nej, låt mig sluta nu!
Han stod en stund ännu och såg på henne, hur pennan raspade mot papperet och hur hon satt framåtlutad med kinderna röda af ifver och helt uppfylld af hvad hon hade för sig.
Kom nu, sade han smekande och ville taga papperet ifrån henne.
Nej, låt vara. Jag vill ha af brefvet i kväll.
Gör som du vill; men då går jag ensam. Hon märkte en liten skiftning af otålighet i hans röst, sprang upp och lade händerna på hans axlar.
Du går ensam! Hvilken idé! Tror du jag tillåter det!
När du sitter hela eftermiddagen och skrifver utan att se upp en gång.
Jag har suttit en halftimme. Men det gör detsamma. Det får vara till i morgon.