Han sprang med henne ut mot klippkanten, där ett svindlande bråddjup störtade rätt ned i den hvitbrusande gletscherströmmen.
En gång hade de varit ute och ströfvat omkring hela dagen och gingo först hemåt inemot solnedgången, då de påskyndade sina steg för att ej öfverfallas af mörkret. Alie var mycket trött, men vägrade att stödja sig mot honom, då hon antog, att han måste vara lika trött, fast han ej ville erkänna det. Men så kommo de till ett ställe, där vägen delade sig. Å ena sidan en stor väg, hvilken här gjorde en betydlig krök innan den vek af åt det håll, dit de borde gå. Å andra sidan en liten stig, som förde öfver en något gungande träskmark, men som skar af hela kröken.
Låt oss gå här, sade Alie.
Nej, det är för sent att våga oss ut på okända vägar, invände han.
Men det är ju alldeles tydligt, att denna är mycket kortare.
Var så god — gå den då, om du vill. Jag går stora landsvägen.
Chi lascia la via vecchia per la via nuova
Sa ciò che lascia ma non sa ciò che trova
(Den, som lemnar den gamla vägen för den nya
vet hvad han lemnar, men ej hvad han finner)