Fy, det är afskyvärdt! Du gör mig helt förtviflad, när du talar så.
Jag däremot finner mig mycket bra i fångenskapen hos min urfriska lilla barbarkvinna. — Hvad tänker du på? Hvilken allvarsam min?
Jag tänker på, att jag så förfärligt gärna ville sätta dig på prof en gång — ville se, om du verkligen, verkligen inte skulle kunna kämpa en dust för att vinna mig.
Det är en dålig tanke, som du bör afstå ifrån. Allt hvad som heter strid och kamp är så oskönt — jag hatar det så mycket, att jag icke skulle hålla ut många dagar förrän jag frågade mig själf: är nu också verkligen målet priset värdt? Och om jag fullföljde ändå — hvilket jag troligen inte skulle göra — så skulle jag i alla fall inte ha någon glädje af det, ty de obehag, som varit, skulle kasta sin skugga också öfver framtiden.
Tänk, hvad du är olik oss andra — Rikard t. ex.
Rikard, ja! Han är ju en äkta, typisk barbar — som tycker om att strida för stridens egen skull.
Alie kunde ej låta bli att önska inom sig, att Andrea ägt något af denna stridslust, som hon förut klandrat hos Rikard. Hon skulle varit tryggare för deras framtid då. Men hon tänkte på hans svaghet i detta fall som en mor tänker på de brister hos sitt barn, som göra det illa rustadt för lifvet, utan en skugga af klander, blott med ett oändligt behof att få stödja och styrka.
XIII.
Sommaren led mot sitt slut, dagarna begynte bli korta och det föll snö och blåste bitande kallt här uppe bland bergen. Hvarje dag hade diligensen med sig ett par extra vagnar, som ändå ej räckte till för den massa resande, hvilka strömmade bort till varmare trakter eller tillbaka till sina hembygder. Men där voro två, som icke visste, hvart de skulle taga vägen, som med oro sågo denna upplösning omkring sig, emedan den för dem betydde slutet på en period af fullkomlig lycka, på hvilken ingen fortsättning tycktes kunna följa. De hade alltjämt uppskjutit att afgöra något om framtiden, och nu stodo de där inför nödvändigheten att fatta ett beslut. Men hvilket? De vågade ej ställa den frågan till hvarandra, de sågo med växande ångest de för hvarje dag bortdragande främlingsskarorna, som om en bit af deras lycka dragit bort med dem.
Se på alla dessa belåtna borgare, som nu återvänder till sina hem, sade Andrea. De har varit ute och förstrött sig, har hållit öppen börs en tid och gjort extravaganser — men nu gäller det att begynna spara och slita igen, nu kommer hvardagslifvets sträf ofvanpå feriedagarna — skulle du ha lust att byta öde med någon af dem?