Alie ensam har att afgöra här, sade han. Jag kan inte lofva henne detsamma som ni — en lugn familjelycka. Hvad jag har att bjuda henne är alltid ett kamplif under svåra förhållanden — vare sig hon blir min hustru eller ej — må hon alltså fritt välja!
Nu lyfte Alie för första gången blicken och såg på honom med ett uttryck af så djup smärta, sugande ömhet och förtviflans ångest att han skulle velat falla till hennes fötter och bedja henne förlåta sig att han ej kunde annat än sönderslita henne på detta sätt. Han kunde ej annat. Om det hade gällt både hans och hennes lif kunde han ej i denna stund lagt ett ord i vågskålen för att påverka hennes beslut.
Jag begär naturligtvis inte, att du ska bestämma dig i kväll, afbröt slutligen Rikard den pinsamma tystnaden. Jag är beredd att vänta — så länge du vill — jag har tagit in på det andra hotellet — jag ska inte besvära dig — när du vill kalla mig till dig är jag beredd, det är allt — du kan fullständigt förfoga öfver mig.
Därmed afskedade han sig och Andrea följde honom till dörren, utan att Alie ännu hade växlat en blick med honom eller uttalat ett enda ord under hela tiden han varit inne i rummet.
Då de åter blefvo ensamma och dörren var låst, löste sig hennes krampaktiga stelhet, hon kastade sig på golfvet framför Andrea med hufvudet i hans knä och utbröt med en ström af tårar: Andrea! Andrea! bed mig stanna. Bed mig!
Han sköt henne bort, häftigt, nästan våldsamt, och sprang upp.
Jag kan inte! ropade han.
Hon kröp efter honom på golfvet, hon hängde sig fast vid hans knän och upprepade blott under strömmande tårar: bed mig! bed mig! Säg bara ett ord, att du vill det, säg bara, att utan mig ska du bli olycklig, ska du gå under. Säg, att du, liksom jag, hellre vill bära allt, än skiljas! Bed mig, Andrea!
Jag kan inte — jag kan inte! upprepade han som utom sig, i det han sprang undan. Han fick fatt i sin hatt, störtade sig på dörren, ryckte upp den och sprang ut i natten.
Då dörren stängdes om honom, kom det som en isande kyla öfver henne. Hon reste sig upp, stirrade i spegeln på sitt uppsvullna ansikte, ordnade sitt hår och begynte därefter att packa sin koffert. Hon skilde på sina och hans saker, hvilka i öm oreda lågo om hvarandra, hon räknade kallsinnigt sina egna näsdukar ifrån hans, läste namnet i de böcker, som voro hans och lade dem åt sidan, alltsammans under ett slags drömlikt tillstånd, som ginge hon i sömnen eller i yrsel. Hon hade ej något klart medvetande om hvad som förestod, blott en känsla af stingande, nästan olidlig smärta, någonstans, hon visste icke hvar, samt en andnöd, så att hon emellanåt tyckte sig skola kväfvas. Hon tog de sex i röda band inbundna volymerna af Ariosto, som han gifvit henne, och ställde sig att läsa den sonett, han skrifvit till henne på första sidan. Hon läste den flera gånger och tyckte, att den var så underligt tom och meningslös.